Vem förtjänar att stå med som författare?

De flesta är eniga om att författarskap är något man bör erhålla efter förtjänst. Däremot råder väldigt olika uppfattningar om vad som gör att man kvalificerar sig. Därför finns några olika riktlinjer som förlag, tidskrifter och lärosäten enats om för att i någon mån göra kriterierna enhetliga.

De mest kända är de så kallade Vancouverreglerna. De säger i korthet att författarskap ska baseras på att man lämnat substantiella bidrag till utveckling av arbetet eller till insamling, analys eller tolkning av data, men att man också varit inblandad i skrivprocessen, ger sitt samtycke till publiceringen och tar ansvar för innehållet.

Riktlinjerna passar nog bättre för viss typ av forskning, till exempel empirisk naturvetenskap, än för annan, till exempel filosofi. Det finns också en hel del klagomål på dem, till exempel att de är vaga, orättvisa eller alltför restriktiva. En del tar klagomålen ett steg längre och ängar sig åt motstånd, eller vad vi kan kalla subversivt författarskap. Det förekommer att grupper av forskare publicerar under ett fiktivt namn, och även exempel på att folk tagit med både katter och hundar bland författarnamnen.

Några som satt detta i system, och som skrivit om det, är Civic Laboratory for Environmental Action Research (CLEAR) i Kanada, som leds av Max Liboiron. CLEAR presenterar sig som ett feministiskt och antikolonialt havsforskningslaboratorium, och deras ansats bygger på medlemmarnas erfarenheter av att åsidosättas i författarskapsdiskussioner. Det ska tilläggas att CLEAR diskuterar vem som ska få en mer eller mindre framträdande plats i författarlistan, inte vem som ska stå med överhuvudtaget. Men deras resonemang går att tillämpa även på den senare frågan.

Det här är inte vad man vanligtvis tänker sig räknas som ett ”substantiellt bidrag” till forskningen.

CLEAR låter omsorgsarbete påverka författarskap. I detta ingår saker som att städa upp, boka mötesrum och skicka e-post och föra anteckningar, men också att ta hand om varandras mentala och fysiska hälsa genom att lyssna på varandra, skicka hem den som är sjuk och tacka varandra. Bland mycket annat. Det här är inte vad man vanligtvis tänker sig räknas som ett ”substantiellt bidrag” till forskningen. Men det är förstås CLEAR:s poäng.

Dessutom går CLEAR ett steg längre och tar hänsyn till författarens ”sociala ställning”. De har listat en lång rad exempel på vad det skulle kunna innebära: om författaren är akademiker eller inte; vem som behöver kulturellt kapital bäst; genus, ras, funktionshinder och andra ”markörer för olikhet och privilegier”.

Det låter provocerande. Författarskap bör väl tilldelas efter förtjänst och inte efter behov eller av andra skäl? Men ett par saker är värda att ta till sig. För det första: Genom att uttryckligen ta hänsyn till ”social ställning” kompenserar CLEAR för historiska orättvisor – labbets medlemmar har ju upplevt att de blivit undanträngda från författarskapet. I förlängningen bidrar man till att uppmärksamma sådana orättvisor, och man bör förstå deras inspel i detta ljus.

Vi har väl alla upplevt eller åtminstone hört talas om hedersförfattarskap – när någon prominent person står som medförfattare utan att vederbörande egentligen har bidragit till arbetet med en artikel. För det andra: Vad är egentligen ett ”substantiellt bidrag” till forskningsarbete? Kanske är omsorg om god funktion i en forskargrupp minst lika viktigt som en viss del i datainsamling eller analys?

Frågorna handlar om vad vetenskapligt arbete bör vara och hur det bör värderas. Det behöver vi prata om. Svaren är inte gudagivna. CLEAR:s subversiva författarskapspraktiker påminner oss om detta.

Vetenskaplig artikel: Equity in Author Order: A Feminist Laboratory’s Approach | Catalyst: Feminism, Theory, Technoscience (catalystjournal.org) (Engelska) Länk till annan webbplats.