Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Vem blir forskningens Nokia?

I september var jag på en konferens i Tyskland, och fick med mig en värdefull insikt hem, skriver Anna Pernestål Brenden.

Konferensens tema var vägfordon och användargränssnitt, med inriktning på automatiserade och självkörande fordon. Fordon är min hemmaplan, särskilt automatiserade. Självkörande, delade taxibilar eller minibussar, som bidrar till mobilitetstjänster som är så bra att vi inte längre behöver vår privata bil. Tänk Uber med bilar utan förare, eller små minibussar som transporterar oss de sista kilometrarna från pendeltågsstationen och hem.

Användargränssnitt, å andra sidan, är inte min hemmaplan. Med hårt slit, och stöd från forskarkolleger hade jag och två av mina studenter fått två artiklar godkända, och nu var vi alltså där. Jag ska erkänna, jag var utanför min trygghetszon, och jag kände mig som en utomjording. Skulle jag begripa vad de pratade om? Men samtidigt såg jag verkligen fram emot att under två dagar få djupare insikt i de frågor som diskuteras i dessa forskarkretsar. Och att lära mig mer om framtidens användargränssnitt hos bilar och bussar som vi inte längre äger och som inte ens har någon ratt eller gaspedal.

Det blev inte så. De flesta presentationerna handlade förvisso om automatiserade fordon, men med utgångspunkten att de var privatägda på samma sätt som idag. Och att de fortfarande har ratt och en förare ombord. Jag blev både förvånad och lite besviken. På min hemmaplan har det skrivits många löpmeter om förarlösa bilar i taxitjänster, och det pågår flera piloter och experiment med förarlösa minibussar runt om i Europa. Hade de missat poängen med att ta bort föraren för att skapa kostnadseffektiva taxitjänster? Eller är det vi som kanske har blåst upp potentialen med automatiserade fordon lite för mycket i ”min” forskar-community?

Jag började prata med folk. De lyssnade ivrigt. Jo, de hade hört talas om förarlösa bussar och experimenten som pågår. De förstod ganska snabbt min poäng, och höll med om att det saknades något i deras forsknings-community. Flera sa att ”ja, vi fortsätter nog på det här spåret av gammal vana”. Och de bjöd in mig att komma med mitt perspektiv. Det blev magi efter några timmars samtal, och jag ser nu fram emot flera nya samarbeten. Men det här fick mig också att reflektera över hur lätt det är att fastna i gamla vanor, både som forskare och som forsknings-community. Det är en balans mellan att fördjupa förståelsen och förfina detaljer, och att se sig om för att förstå vad som händer runtomkring och hur det påverkar en. Hur ser jag till att jag själv inte är den som fastnar, och blir forskningens Nokia?

Mer om skribenten

  • Porträttbild Anna Pernestål Brenden.

    Forskare

    Hon skriver om gränslandet mellan forskning och samhället och om hållbara transportsystem. Anna Pernestål Brenden forskar om självkörande fordon och mobilitetstjänster.

Du kanske också vill läsa

Krönika 9 mars 2016

Krönika av Ann Fernholm, vetenskapsjournalist: Äldres dosetter svämmar ofta över av onödiga tabletter eftersom läkemedelsbolagen får betalt per sålt läkemedel. Hur vore det om bola...

Krönika 5 maj 2021

Krönika av Mikael Härlin vid Linnéuniversitetet om vad vi menar med nyttiggörande när vi pratar om forskning.

Krönika 22 januari 2014

I mitt första inlägg den 8/1 beskrev jag en del av turerna kring potatisen Amflora som är den enda inhemska gröda som lyckats ta sig igenom det regelverk som omgärdar odling av gen...