Vem är beredd att betala priset för att hamna i blåsväder?

Det är 27 januari, Förintelsens minnesdag. Just i år får orden det att hugga till lite extra i bröstet.

Genom fönstren från plan sex i ett av demokratins finrum ser jag solen göra ett försök att titta fram över taken.

Tre minuter till godo. Tar plats längst fram. Salen är full. Sorlet lägger sig. Vi befinner oss på Arbetets museum, Norrköping, som arrangerat frukostseminariet dagen till ära, i samarbete med ABF och Norrköpings kommun.

Ljuset behövs mer än på länge. Tiderna gör minnesdagen särskilt högtidlig. Den offentliga debatten är en tsunami som får omdöme och sakligt grundade argument att med lätthet slukas av lögner, påhitt och konspirationsteorier. Vi ser folkvalda aktivt vända forskningsbaserad kunskap ryggen, i jakt på snabba, handlingskraftiga beslut.

... debatten är en tsunami som får omdöme och sakligt grundade argument att med lätthet slukas av lögner, påhitt och konspirationsteorier.

Det som bara för ett par år sedan var extremt har med de många små stegens och upprepningens makt blivit vardagsmat. Demokratins fria rum utmanas på bred front. Steg för steg ser vi människovärdet urholkas.

Jag hör kollegor berätta om hur de kliver in i föreläsningssalen med en klump i magen. Vad är möjligt att säga utan att framstå som allt för kontroversiell? För att vända utvecklingen, få solen att orka upp över taken, krävs mod. För mod övervinner alltid hot och hat.

* * *

Sist ut bland talarna är Fredrik Pettersson, verksamhets- och kommunikationschef på ABF.

- Jag trodde aldrig att jag skulle stå här och beskriva folkbildningen som radikal, inleder han, för radikal är kanske inte det första som slår oss när vi tänker på ABF.

ABF är ett av åtta studieförbund. När mandatperioden inleddes fanns det tio. Sedan dess har regeringen nämligen genomfört kraftiga nedskärningar av stödet till folkbildningen, vilket har resulterat i färre anställda, minskat utbud av kurser och färre antal platser där verksamhet bedrivs.

En typ av verksamhet som drabbats hårt av nedskärningarna är replokaler. Fredrik tar bandet Kent som exempel, också de, som han själv, från Eskilstuna.

– Liksom andra artister i det upphaussade svenska musikundret har de fostrats i replokaler, förklarar han, närmare bestämt i det gamla mentalsjukhuset Balsta. Om det inte varit för replokalerna hade undret aldrig ägt rum. Men syftet var aldrig att fostra nästa stora musikexport, utan att alla skulle ges möjlighet att delta och upptäcka. Det är folkbildningens nerv, som gör den till den förlorade skatten i den svenska modellen.

Fredrik sveper därefter över det politiska läget, beskriver utvecklingen där populismens vindar blåser runtom i världen, får fake news att framstå som sanna.

Jag vågade kliva fram för att jag tränat. Mod är inget för en liten klick, med superkrafter. Vi kan alla bli modiga, även om vi är rädda.

Bildspelet stannar till, återger en scen som väckte stor uppståndelse för ett par år sedan. Fotografen hade på bild fångat Fredrik stående i ett tält i Almedalen i samband med en panel på temat Inga nazister på våra gator – men hur? Ett 20-tal nazister från organisationen NMR ryckte fram, ropade, filmade med mobilerna. För att hindra en av dem från att ta sig fram till en deltagare i panelen ställde sig Fredrik i vägen. Bilden spreds som en löpeld, och Fredrik hyllades bland annat av statsminister Stefan Löfven, för sitt mod.

– Hyllningskören framkallar fortfarande ett skav, suckar Fredrik, jag gjorde bara det vi alla borde göra – och kan göra. Alla kan vi lära oss att praktisera civilkurage. Jag vågade kliva fram för att jag tränat. Mod är inget för en liten klick, med superkrafter. Vi kan alla bli modiga, även om vi är rädda.

* * *

Lokalen töms. Före lunch passar vi på att ta in den höga luften i en promenad runt Motala ström. Ber Fredrik berätta om bakgrunden till ett av hans senaste initiativ, en egenhändigt framtagen handbok för civilkurage: Hur äter man en elefant? Civilkurage för fegisar och aktivism för latmaskar.

Handboken innehåller tio konkreta tips, varav det första lyder: ”Ta bort klistermärken.” Suget efter tips har varit överväldigande. Inom bara en vecka har hela den första upplagan på tusen exemplar tagit slut. Nästa upplaga är redan på ingång. Den som beställer betalar enbart porto. Övriga kostnader täcks av insamlade medel.

– En hundring ger ingen bok, förklarar Fredrik, hundra stycken hundringar däremot, det är en god start.

– Det låter som att boken är en social rörelse, skrattar jag.

– Det har du rätt i, fyller Fredrik i, jag uppmanar alla att ta fram de verktyg som kan vara till användning, förklarar Fredrik, nycklar, isskrapor, vad som helst. Eller varför inte täcka över med klistermärken med andra budskap?

Krav på förändring och rättigheter för de många har alltid mött motstånd. De som stred för allmän rösträtt kastades exempelvis i fängelse.

Uppmaningen har fått vissa att gå i taket.

– ”Du uppviglar till nedskräpning”, skrattar Fredrik, det må så vara, jag är i så fall beredd att ta mitt straff.

Gångvägen längs vattenlinjen blockeras av ett stängsel. Vi lyckas kliva runt, utan att halka ner i vattnet.

– De som anklagar folkbildningen för att vara alldeles för aktivistisk är del av en historisk kanon, noterar Fredrik. Krav på förändring och rättigheter för de många har alltid mött motstånd. De som stred för allmän rösträtt kastades exempelvis i fängelse.

– Är du inte rädd, undrar jag.

– Det ska jag inte säga, men jag är mer rädd för vad som kommer att ske om vi inget gör.

* * *

Dagens folkbildande aktiviteter är över. Genom rutan på bussen, på väg hem, strax bakom husknuten. Är det inte en elefant som avtecknar sig?

Tiderna ställer oss forskare inför svåra prövningar. När kunskap devalveras och lögner paketeras som sunt förnuft är det särskilt viktigt att forskare syns och hörs också utanför akademin. Inte minst gäller det forskare inom humaniora och samhällsvetenskap.

Förintelsen, om något, påminner oss om tystnadens pris, om att aldrig glömma dem som inte längre finns med oss, om att göra också den mest obegripliga grymhet begriplig, så att den aldrig mer ska upprepas.

När kunskap devalveras och lögner paketeras som sunt förnuft är det särskilt viktigt att forskare syns och hörs också utanför akademin.

Samtidigt är det varken okomplicerat eller riskfritt att som forskare delta i den offentliga debatten. Särskilt inte i en tid när kunskapens värde urholkas.

Handen på hjärtat: Vem är beredd att betala priset för att hamna i blåsväder?

Tänker på elefanten, som inte stod vid knuten som nyss passerats. Vad var det nu Fredrik skrev i början på sin handbok? Hur kan vi gå till väga, om vi nu skulle få för oss att äta en elefant?

Ta sats, börja med en liten, liten bit. Med många tuggor små kommer elefanten så småningom vara uppäten.

När modet tryter behöver vi påminna oss att mod inte är någon naturgiven egenskap, utan ett invant mönster, skapad genom repetition och inlärning. Till kommande generationer av forskare ekar därmed lärdomen: Med solid, empirisk grund inom forskningsområdet, fatta mod, säg ifrån, vänd, vrid. Använd historien för att få nuet att träda fram med bättre skärpa.

– Det där finns det inget belägg för.

– Vänd på problemställningen.

Priset för att skapa dålig stämning är oundvikligt. Men vinsten är ovärderlig. En framtid vi alla förtjänar. Formad av frihet, mänskligt värde. Modet visar vägen.

***

Vakna upp, börja se dig omkring
Fatta mod
Så att du kan säga till dina ungar
När de frågar dig
Att du var en av dem som stod emot

Björn Afzelius & Mikael Wiehe: Valet, 1986