Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Vem anpassas undervisningen efter?

I den PISA-studie som publicerades i december uppvisar Sverige den sämsta kunskapsutvecklingen av alla länder, skriver Joanna Giota.

Sedan dess har debatten fokuserat på ökningen av de individuella arbetsformerna och eget arbete, som är en aspekt av individualisering. Elever har i ökande utsträckning fått arbeta självständigt utan lärarens aktiva stöd och hjälp i lärprocessen. Lärandet i svensk skola sägs ha blivit mer av ett ”individuellt projekt”.

I en kunskapsöversikt från Skolverket 2009 lyftes detta fram som en av fyra huvudförklaringar till de sjunkande resultaten och ökande resultatskillnaderna i de olika kunskapsmätningarna.

Själv publicerade jag i höstas en forskningsöversikt över hur individualiserad undervisning sett ut i skolan under 2000-talet. Det var just med anledning av elevernas sjunkande resultat från 1990-talets början, då det svenska skolsystemet genomgick en rad omfattande reformer, som jag fick detta uppdrag från Vetenskapsrådet. Forskningsöversikten visar dock att skolans möjlighet att anpassa undervisningen till alla elevers förutsättningar, behov och intressen inte alls har ökat, tvärtom.

Individualisering – så som detta beskrivs i allt från 1914 års läroplan till Lpo 94 och tillhörande utredningar – är inte en fråga om val av metod eller arbetsform. Tanken var att alla elever skulle ges möjlighet till att bli självständiga individer och ansvarskännande medborgare, alltså individualister och kollektivister, på en och samma gång. De skulle också få uppleva glädjen och tillfredsställelsen av att växa, överkomma svårigheter och uppnå goda resultat.

Forskningsöversikten visar att individualiseringstanken har tagit olika uttryck i skolans praktik. Granskningen bygger på 43 svenska avhandlingar och artiklar inom utbildningsvetenskap, publicerade mellan 2000 och 2010.

En enkätstudie som presenteras i kapitlet om elevers motivation visar att elevernas intresse för skolan inte var lägre 2003 jämfört med 35 år tidigare. På klassrumsnivå verkade eleverna känna sig mer trygga och ha mer roligt jämfört med tidigare. De fick också mer hjälp av läraren. I de klassrum där katederundervisning användes var elevernas attityd till arbetsmiljön oftast mindre positiv. Resultaten i detta kapitel går inte alltid att generalisera men de målar upp en gemensam bild. Ledstjärnan i lärares individualiseringsarbete är att skapa utrymme för elevernas behov och nyfikenhet.

Elevers lust att lära och den inre motivationen verkar dock vara det som har fått det minsta utrymmet i skolan under 2000-talet. Resultaten visar att skolor varken lyckas stödja de svagaste elevernas ansträngningar eller utmana de starkaste elevernas nyfikenhet. Så frågan är vem undervisningen anpassas efter?

Individualisering och elevers motivation är mångtydiga begrepp, i såväl läroplanerna som forskningen. För att kunna förklara individualiseringens olika konsekvenser för olika grupper av elever och över tid krävs mer storskaliga och longitudinella studier, vilket saknas i samhällsvetenskaplig forskning.

Mer om skribenten

  • Docent i pedagogik

    Joanna Giota är motivationsforskare och skriver om elevers lust och motivation att lära i skolan.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 13 januari 2014

Redaktionen

Hon skriver om elevers lust och motivation att lära i skolan. Joanna Giota är docent i pedagogik och motivationsforskare vid Göteborgs universitet. På sin lediga tid lyssnar hon på...

Nyhet 21 augusti 2013

Redaktionen

Hon skriver om samtida händelser och frågor som dyker upp i hennes forskning. Lisa Folkmarson Käll är skolad som filosof och genusvetare och är docent i teoretisk filosofi och fors...

Nyhet 19 augusti 2013

Redaktionen

Han skriver om hur kreativa idéer kommer till och hur människor fattar beslut när de handlar. Per Kristensson är professor vid Karlstads universitet och forskar om innovation och k...