Varför tar inte forskare större plats i samhällsdebatten?

Jag fick ett mejl från en journalist häromveckan. Hon ville prata om hur föräldrar delar på det administrativa ansvaret för föräldraledighet (vilket är ett av mina forskningsområden) och bad mig ringa upp.

Jag tänkte att jag skulle det, hela dagen tänkte jag det.

Men jag undervisade sex timmar i rad och så tänkte jag att jag nog borde dubbelkolla några siffror så jag inte skulle säga något dumt. Och sen nästa dag hade jag projektmöten hela förmiddagen och sen var jag tvungen läsa handlingar för ett sammanträde och jag hade fortfarande inte kollat några siffror och sen blev jag förkyld och tappade nästan rösten och vips var det fredag. Och inte hade jag ringt upp.

... de flesta forskare verkar faktiskt inte så pigga på vare sig debattartiklar, morgonsoffor eller radiointervjuer.

Det klagas ibland på att forskare inte i tillräcklig utsträckning bidrar till samhällsdiskussioner och debatter. Vi är många som drar oss för det (även om vissa är bättre på att hitta på ursäkter än andra). När det gäller det som uttalat är vår tredje uppgift är det problematiskt så klart. Vi spenderar våra dagar på att ta reda på hur världen fungerar och att förmedla den kunskapen till studenter och andra forskare, så att också sprida det vi vet utanför dessa ganska snäva sammanhang borde vara en möjlighet vi kastar oss över.

Icke då. Visst finns det undantag, men de flesta forskare verkar faktiskt inte så pigga på vare sig debattartiklar, morgonsoffor eller radiointervjuer.

Varför är det så? Det brukar heta att det handlar om avsaknad av tid, av träning i de färdigheter som krävs, eller av stöd från universiteten. Och visst ligger det mycket i det. Men samtidigt – sådana problem brukar inte hindra forskare från att göra saker de faktiskt vill göra.

Oviljan, om det nu handlar om en sådan, kan förstås ha att göra med blyghet. Men jag tror att en del av det också handlar om villkoren för att som forskare diskutera och debattera offentligt. När den ena forskaren berättar om fakta återges det som tyckande; när den andra uttrycker en åsikt – för det får (och bör?) även forskare göra – behandlas det som ett sanningsanspråk.

Ett aktuellt exempel på det senare är hur sifferuppgifter i en forskares debattartikel om den svenska välfärden tycks ha vandrat hela vägen in i AI-kommissionens rapport till regeringen. Där återgavs sifferexemplet med inramningen ”forskning visar att...” och lär få evigt liv genom att citeras och återanvändas runt om i samhället.

... jag tror att en del av det också handlar om villkoren för att som forskare diskutera och debattera offentligt.

Anledningen till att det blir så här är förstås att det forskare säger spelar roll – det har en särskild tyngd. Det är därför den som behöver stödja sig på ”fakta” för att få fram ett visst budskap gärna letar fram uttalanden från forskare, och det är därför beskrivningar av forskningsresultat behöver förminskas och relativiseras för den som vill annat.

Att vi skyggar inför detta är kanske inte så konstigt. Men motsatsen till denna situation är inte att vår kunskap får stå för sig själv och tas emot utan (van)tolkningar – motsatsen är att forskare berättar vad de vet och ingen ens bryr sig.

Detta finns det också alltfler exempel på, och är det något vi ska vara rädda för så är det det.

Fotnot: Forskning tyder på att kvinnor tar ett större ansvar för att söka information om, planera och administrera föräldraledigheten än män gör.

Läs också i Curie: Får en forskare vara aktivist?

Lyssna på i Curie: Curie Talks: När ska forskare ta ställning?