Thomas Lundén
Professor emeritus i kulturgeografi vid Södertörns högskola
Krönika
Krönika av Thomas Lundén, professor emeritus vid Södertörns högskola, om hur ett system för att ange referenser gör det svårare att identifiera författare och bidrar till att osynliggöra den sneda könsfördelningen i forskarsamhället.
För mer än hundra år sedan införde Harvard University ett referenssystem för vetenskapliga rapporter och avhandlingar. Det är ett alldeles utmärkt system som underlättar både käll- och faktakontroll och vidare sökning till nytta för såväl bibliotekarier som forskare. Men i ett avseende är Harvardsystemet undermåligt och föråldrat. Men mer om det senare.
Endast vid disputationer och professorstillsättningar kunde ovälkomna intränglingar dyka upp och visa på misstag, slarv och fusk.
Under mina nästan femtio år som forskare – med avbrott för arbete inom administration och utlandskontakter – har jag sett arbetsmiljön och kraven på akademisk disciplin förändras. I mitt ämne, kulturgeografi, levde varje universitetsinstitution sitt eget liv, ganska separat från inriktning och social kultur på andra lärosäten.
Referenser och bibliografi kunde variera mellan orter, discipliner och kulturella fält. Endast vid disputationer och professorstillsättningar kunde ovälkomna intränglingar dyka upp och visa på misstag, slarv och fusk. Något överdrivet, givetvis. De fåtaliga professorerna hade sina kontakter och rivaliteter, något som framgår av Gunnel Forsbergs intressanta biografi över Gerd Enequist, Uppsalas första kvinnliga professor. Forskningen rapporterades ofta på svenska utan krav på internationell rankning. I våra facktidskrifter bestämde redaktören – ofta en docent – ganska självsvåldigt över vad som var tryckvärt.
Allt var således inte bättre förr. Nu härskar en meritokratisk princip, med forskningsbedömning av ”jämlikar” (ja, peer-review) och en ofta komplicerad digital procedur för att bli antagen till en högrankad tidskrift underkastad några stora internationella förlags ofta olikartade riktlinjer. Avsikten med bedömningen är givetvis att undvika fusk, stöld eller banaliteter, men vi vet alla att bedömningarna av samma arbete kan skifta mellan extremer, inte minst när forskningsobjektet är tvärvetenskapligt.
Den allmänna trenden är också att medicinsk och naturvetenskaplig forskningstradition invaderar samhällsvetenskap och humaniora. Allt färre avhandlingar skrivs som monografier på svenska, istället dominerar sammanläggningsavhandlingar på engelska, konglomerat av delvis överlappande salamiskivor, ofta med flera författare à la medicin. Med sökmotorer kan man leta fram vilka artiklar som helst från var som helst, om man bara vet att formulera rätt nyckelord.
Visst är det utmärkt att forskningen bedöms ”globalt”, men det har andra konsekvenser. Med internationaliseringen och anglifieringen följer även att regionala olikheter i forskningsobjekt och -metoder suddas ut.
Jag kämpar en kamp för förnamn, och det är för mig obegripligt att ingen orkar protestera mot att Gunnel och Göran skall reduceras till varsitt G.
En redaktör för en (kanadensisk) geografisk tidskrift påpekade att man tidigare försökte prioritera goda inhemska bidrag, vilket gjorde att man till exempel i en finsk tidskrift kunde finna en bevakning av landets forskningsfront inom sitt ämne. Nu tas ofta artiklar in efter bedömning av internationella sakkunniga utan hänsyn till tidskriftens hemvist, vilket på gott och ont leder till att urvalet blir globalt. Vissa redaktörer rapporterar att de får strida strömmar av insända bidrag från hela världen, ofta av bedrövlig kvalitet, insända av personer som är desperata att få lägga en accepterad tidskrift till sitt cv. De menar också att det har uppstått ett antal tidskrifter som mot betalning fixar både bedömning och publicering. Det blir svårare att sålla bland alla publikationer, och inte minst att identifiera skribenterna.
Så var det detta med Harvardsystemet. Varför initial på författarna? Jag kämpar en kamp för förnamn, och det är för mig obegripligt att ingen orkar protestera mot att Gunnel och Göran skall reduceras till varsitt G. Principen är vedervärdig, av två skäl: Ett är bibliografiskt: Vem är G. Jones? Det torde finnas hundratals akademiker med detta namn att söka på. Visserligen finns kanske ett tiotal Geraint Jones som kan ha skrivit något, men sökande reduceras betydligt med ett förnamn.
Av referenserna framgår att kanske 95 procent av alla förnamn är manliga. Inte oväntat, men med Harvardreferenser skulle denna obalans ha blivit osynlig.
Det andra skälet är mänskligt: Jag har nyligen avslutat ett arbete (tillsammans med historikern R. Björk (Ragnar) över geopolitikens fader R. Kjellén (Rudolf). Förlaget accepterade att vi i referenserna satte ut förnamn (vilket i flera fall krävde ganska avancerad förnamnsspårning). Av referenserna framgår att kanske 95 procent av alla förnamn är manliga. Inte oväntat, men med Harvardreferenser skulle denna obalans ha blivit osynlig.
Nu tvingas jag efter påpekande av förlaget till en av mina artiklar att reducera informationen i referenserna till en B.(okstav). Efternamn, år, titel, förlag och ort. Varför?
Debatt 17 juni 2024
Forskare måste kunna välja fritt var de vill publicera sig. Men det innebär inte att offentliga medel ska användas för att bekosta alla former av vetenskapliga publikationer. Det s...