Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Svartvit bild av demonstrationståg för kvinnlig rösträtt i Sverige.

Demonstration i Göteborg för kvinnlig rösträtt. Foto: Anna Backlund / Nordiska museet

Krönika

Varför måste vi ännu driva kvinnofrågan i akademin?

På internationella kvinnodagen i år skrev Sanna Wolk och Karin Åmossa (SULF) på nyhetsportalen Altinget om hur trögt jämställdhetsarbetet går vid svenska lärosäten och varför vi fortfarande måste driva kvinnofrågan inom akademin, skriver Rebecka Göransdotter.

De tar sin utgångspunkt i en ny SULF-rapport som behandlar hur kvinnor fortfarande möter fler karriärhinder än män, har sämre anställningsvillkor, arbetsmiljö och svårare att få forskningsmedel. Det är minst sagt talande att de argument som Wolk och Åmossas skriver fram för bättre villkor och på sikt ett bättre universitet, fortfarande ekar av de argument som kvinnliga akademiker presenterade under tidigt 1900-tal. Vad säger det om dagens universitet när vi hundra år senare fortfarande måste argumentera för varför forskning och utbildning vinner på att vara en jämställd verksamhet?

Under tidigt 1900-tal växte kvinnorörelsen i Sverige. En viktig del av rörelsens mobilisering utgjordes av en grupp akademiskt bildade kvinnor som inkluderade många från den första generationen av disputerade kvinnor. Flertalet av kvinnorna var aktiva i frågor som kvinnlig rösträtt och flickors högre bildning, men särskilt en punkt var riktigt brännande och därmed den mest enande bland dem: deras mycket begränsade möjligheter till statliga tjänster. På grund av den omdebatterade regeringsformen §28 från 1809 fick statsämbeten enbart innehas av svenska män, vilket betydde att även om kvinnorna var disputerade, fått utmärkt beröm på avhandlingen och gått provår på ett läroverk, var det svårt att få fasta lärartjänster vid universitet och allmänna läroverk.

Argumenten som fördes fram mot dessa kvinnor av både politiker och akademiker är tack och lov inte särskilt vanliga i dagens offentliga debatt: att mansdominerade yrkesgrupper inte kunde ha kvinnliga föreståndare, att det inte fanns tillräckligt med stöd för att kvinnor kunde undervisa unga män i avancerade kunskaper, eller att manliga studenter inte kunde hantera den erotiska laddning som kvinnliga universitetslärare med största sannolikhet framavlade när de undervisade. De argument som fördes fram av kvinnorna själva om varför de borde få vara en del av akademin på samma villkor som män, behöver man däremot fortfarande påminna om.

Det blir tydligt om vi ser till resultaten i SULF:s rapport. De kvinnliga akademikerna betonade framförallt två saker. För det första: för att forskningen och undervisningen vid universiteten skulle vara sant allmänmänsklig i sitt sanningssökande om världen och människorna i den, behövdes kvinnors erfarenheter och reflektioner av världen lika mycket som männens. Detta fick dock inte ske i isolerade samtal, utan vetenskapen var som bäst när den utfördes tillsammans. För det andra: För att forskningen och undervisningen vid svenska universitet skulle vara den bästa möjliga borde de med bäst kompetens vara en del av verksamheten. De menade vidare att detta inte var möjligt förrän hela gruppen såg bortom egoism, fördomar och illusioner, och började samarbeta långsiktigt som kolleger mot dessa företeelser som faktiskt försämrade de akademiska förutsättningarna.

Liknande argument återfinns alltså även att i artikeln från 8 mars, där Volk och Åmossa också skriver att forskningen och undervisningen, och i förlängningen hela samhället, vinner på ett mer inkluderande universitet. Då måste vi också planera långsiktigt med finansiering, anställning, säkerställa schyssta arbetsvillkor och rimlig arbetsbörda för både män och kvinnor, men också odla en respektingivande arbetsmiljö där saker inte läggs under lock för att de är jobbiga att ta tag i. Vissa akademiska miljöer har självfallet kommit längre än många andra, men ur ett bredare perspektiv: hur kan vi inte ha kommit längre? Det enkla svaret på frågan skulle kunna vara finansiering. Men det handlar också om en för sval vilja att bevara de traditioner och normer som är viktiga för den akademiska verksamheten och samtidigt uppdaga problem och våga rensa ut de ingrodda vanor som skadar den.

Idag handlar samtalet tack och lov inte så mycket om huruvida man faktiskt låter kvinnor bli en del av den akademiska verksamheten. Det rör snarare hur snedrektyrering, akademiskt hushållsgöra, olika sociala och ekonomiska villkor för olika grupper och anställningsformens förutsättningar fortfarande gör att kvinnor ställs inför fler hinder än män vid universitetet. Jag har tidigare skrivit om den akademiska avskedslitteraturen, och krönikan är egentligen bara ett annat sätt att beskriva den situation som SULF-rapporten belyser.

En bra början vore att försöka behålla de kvinnliga doktorer som försvinner efter disputationen genom att göra den första tiden för juniora forskare tryggare och mer dräglig. För frågan blir återigen: varför vill vi fortfarande inte behålla den kompetens som utbildats för ändamålet och därigenom investera långsiktigt i både forskningen och undervisningen vid svenska lärosäten? Låt inte anledningen vara densamma som de kvinnliga doktorerna identifierade under tidigt 1900-tal – egoism, fördomar och illusioner – utan låt oss istället våga investera långsiktigt för bättre högskoleutbildning, forskning och samhälle.

Nyhetsportalen Alltinget: Arbetet med jämställdheten på lärosätena går frustrerande trögt Länk till annan webbplats.

Läs också i Curie: Vilken framtid skildrar quit lit för oss doktorander? (Curie) Länk till annan webbplats.

Mer om skribenten

  • Doktorand i utbildningssociologi

    Hon skriver om tradition och kreativitet och att skriva njutbara akademiska texter. Rebecka Göransdotter forskar om den första generationens disputerade kvinnor och deras syn på vetenskap.

Du kanske också vill läsa

Krönika 20 oktober 2020

Krönika av Nina Wormbs, professor i teknikhistoria vid KTH, om att bli utvald på grund av sitt kön.

Krönika 24 augusti 2020

”Du är en sån där som ser glaset halvtomt, förstår jag. Själv väljer jag att se det halvfullt”. Så skrev en av universitetets chefer i ett mejl en gång när jag uttalat mig i lokalt...

Krönika 4 maj 2020

Tänk så skönt att alltid veta lite bättre än alla andra. Att vara den som har svaren, och inte vilka svar som helst, utan de rätta svaren, skriver Matilda Dahl.