Varför känner inte fler till hjärnforskningens Zlatan?

När jag packar väskan inför resor är det alltid samma två saker jag lägger ned först – sertralin och omeprazol. Det är inte särskilt märkvärdigt egentligen. Över en miljon svenskar tar antidepressiva SSRI-läkemedel som sertralin, medan omeprazol (Losec) var världens mest sålda medicin innan patentet gick ut. Numera är magsyrahämmaren dessutom receptfri och finns i vart och vartannat badrumsskåp.

Under arbetet med en poddokumentär om farmakologen Arvid Carlsson slog det mig dock hur lite vi reflekterar över de läkemedel vi förlitar oss på i vardagen, och att forskarna bakom sällan får den uppmärksamhet de förtjänar. Det vore överdrivet att kalla en Nobelpristagare en obesjungen hjälte, men under min research framstod det som absurt att inte fler känner till Arvid. Kanske säger det någonting om vår tid att det har producerats många dokumentärer och böcker om Marcus och Martinus, men ingen om Arvid?

När dopamin, dopaminkickar och dopaminfasta idag används ledigt i vardagssamtal är det kanske svårt att föreställa sig, men på 50-talet ansågs dopamin vara ett obetydligt ämne. Inte nog med det – ledande hjärnforskare såg det som uteslutet att hjärnan alls kunde kommunicera kemiskt.

Kanske säger det någonting om vår tid att det har producerats många dokumentärer och böcker om Marcus och Martinus, men ingen om Arvid?

Arvid upptäckte dopamin i hjärnan och visade att det var en viktig signalsubstans av central betydelse för våra rörelsesystem, men också vid psykoser. Detta ledde till en revolutionerande behandling av Parkinsons sjukdom, som än idag är förstahandsbehandling och har förlängt livet för tiotals miljoner människor. Dessutom utvecklades en rad nya antipsykotiska läkemedel tack vare Arvids upptäckter.

Utöver detta skapade Arvid världens första SSRI-läkemedel mot depression och ångest, och fick forskningen vid det lilla bolaget Hässle att resultera i storsäljare som Losec och Seloken. Hans upptäckter har påverkat både vår förståelse av hjärnan på ett helt avgörande vis, och resulterat i några av våra viktigaste läkemedel som finns i våra necessärer och badrumsskåp.

Trots det känner få svenskar till vem Arvid Carlsson är, och andra framgångsrika svenska forskare är ofta i princip helt okända. Paradoxalt nog verkar det ibland vara nästan tvärtom – de som får mest uppmärksamhet när forskning beskrivs i media är inte forskare överhuvudtaget. Inom det område jag bevakar, hjärnforskning, är detta särskilt tydligt.

När en person en gång presenterats som hjärnforskare, hänger det sedan kvar i media utan att någon ifrågasätter.

De som hyllas och uppmärksammas till vardags och i media i egenskap av ”hjärnforskare”, är inte verkliga vetenskapsgiganter som Arvid Carlsson, Kjell Fuxe eller Lars Lannfelt. Istället handlar det ofta om entreprenörer som fått etiketten av slarviga journalister. När en person en gång presenterats som hjärnforskare, hänger det sedan kvar i media utan att någon ifrågasätter.

Läs också i Curie: Krönika av David Brax: Faran med experter som uttalar sig om allt möjligt

Inom psykologin kallas det här för kaserngårdseffekten: har man väl släppts in genom grindarna till en militäranläggning, antar alla därefter att man redan är kontrollerad och godkänd. På samma sätt sprids felaktiga titlar vidare utan att någon gör en ny kontroll, särskilt av allmänreportrar som inte normalt bevakar hjärnforskning.

En annan förklaring är att det råder ett ömsesidigt beroende där journalisten behöver krydda sin artikel med ett uttalande från en hjärnforskare, och entreprenören behöver sälja böcker och föreläsningar. Personerna som kallas hjärnforskare har därför inte incitament att påpeka att de faktiskt inte är det. Samtidigt är många av de riktiga forskarna inte särskilt mediala och lämnar därmed ett vakuum som opportunister – de som alltid svarar när telefonen ringer – gärna fyller.

Om ni ursäktar en trött jämförelse: Arvid Carlsson var hjärnforskningens Zlatan. Men medan man reser statyer av fotbollsspelare innan de ens avslutat sina korta karriärer, är Zlatans motsvarighet i forskarvärlden fortfarande okänd för de flesta.