Värdet av att tänka som en företagare i akademin

Jag kommer från en åkarfamilj. Min pappa var åkaren, men åkeriet var en del av hela familjens vardag och vi var en del av företaget. Vi åt helgfrukost och pratade om vad en ny lastbil egentligen kostade och vad den kunde dra in, vi avbröt husvagnssemestern för att en chaufför blivit sjuk, och på julafton åkte vi hem till de anställda med en gravad lax.

Som många i dagens breddade akademi kommer jag från förhållanden där högre utbildning var allt annat än självklart. Min pappa gick visserligen gymnasiet, men slängde sen betyget på föräldrarnas köksbord och sa “nu har jag gjort det ni vill, nu ska jag göra det jag vill” och så började han köra lastbil.

...vi avbröt husvagnssemestern för att en chaufför blivit sjuk, och på julafton åkte vi hem till de anställda med en gravad lax.

Vid ett av mina första seminarier som student i sociologi pratade vi om definitioner av klass. Kapitalisterna är de som äger produktionsmedlen, berättade vår lärare, och de tillhör inte samma samhällsklass som arbetarna. Jag räckte upp handen och ifrågasatte. Min pappa i oljigt varselställ, som jobbade sju dagar i veckan och hade plogjour utan avbrott från oktober till april – var han kapitalisten eller arbetaren? “Har han anställda?”, frågade min lärare och konstaterade att då var han i alla fall inte arbetare.

För henne handlade det om att äga lastbilen snarare än att (bara) köra den, att ha makten att bestämma vilka jobb man skulle ta och vilka man avstod, och att vara den som gav bort lax snarare än den som tog emot den.

Hon hade rätt förstås, även om jag inte höll med henne då. Men jag tror att det handlar mindre om själva ägandet, och mer om att vara den som driver företaget framåt. Det är ett särskilt mindset där det alltid går att göra mer och där det i slutändan bara är resultatet som räknas, inte hur hårt du jobbade, när, eller var. Det finns ingen att rapportera till, ingen som löser dina problem, och om du inte styr upp kör du i diket.

Det finns ingen att rapportera till, ingen som löser dina problem, och om du inte styr upp kör du i diket.

Denna inställning är en tillgång i dagens akademiska verklighet av projektbidrag, egna labb och strategiska rekryteringar. Vi forskare är småföretagarna som skriver offerter och vi måste leverera för att kunna fortsätta jobba med det som är vår business. Vi kämpar för att ha råd med våra anställda, vi är beroende av att även de presterar, och även om vi verkar inom en organisation tycker nog de flesta av oss att vi själva är bäst lämpade att bestämma hur vi ska sköta vårt arbete.

Vid köksbordet i mitt barndomskök pratade vi aldrig om böcker vi läst, föredrag vi lyssnat på eller texter vi skrivit – sånt som bygger det kulturella kapital som brukar framhållas i akademin. Men vi vände och vred på idéer och möjligheter, vi planerade för nästa år fast vi inte visste om det skulle finnas några uppdrag då. Och vi lärde oss att den som identifierar problem som finns i omvärlden, hittar nya lösningar på dem och klarar av att leverera dessa lösningar – den kommer det att gå bra för.