Var det verkligen detta jag tänkte mig?

2017-06-20

Krönika av Malin Rönnblom, statsvetare vid Karlstads och Umeå universitet, om hur det kan kännas att få avslag på en forskningsansökan.

Jag är trött på att tävla. Trött på att ibland inte ens komma bland de tio bästa, trött på att ramla just före målsnöret. Varför kan jag inte bara få forska? Jo, jag vet. Det är den dåliga förloraren som talar. Om jag hade fått de pengar jag sökte hade ljudet i skällan varit ett annat, kanske. Men nu har jag fått nej på två stora ansökningar inom loppet av en vecka. Och det gör ont i hela kroppen. Mina medsökande kommer med positiva tillrop. Det är bara att ladda om, vi var så nära, nästa gång går det.

Varför kan inte vi få förverkliga våra forskningsidéer? Borde jag syssla med något annat … tankarna hopar sig i huvudet.

Men jag vill inte. Känner mig uppgiven. Grät en skvätt när jag öppnade mailet med det senaste nejet. Vet att det nog går över men har aldrig tidigare varit så ledsen som nu. Varför går det inte? Varför kan inte vi få förverkliga våra forskningsidéer? Borde jag syssla med något annat … tankarna hopar sig i huvudet. Det var fyra år sedan jag drog in ett stort projekt, det kanske aldrig mer kommer att gå … varför ska jag då vara kvar i akademin? Är du framgångsrik lille vän?

Tänker på allt arbete som vi har lagt ner. Alla sena kvällar, alla intyg som ska ordnas, budgetar som ska räknas och godkännas, cv:ar som ska putsas till. Var det verkligen detta som jag tänkte att jag skulle hålla på med när jag började forskarutbildningen? När jag efter disputationen bestämde att jag trots allt ville vara kvar i akademin?

Min strategi har varit att skriva om akademin, också, för att förstå och delvis göra motstånd mot den ordning som jag är en del av. Jag har skrivit om hur feministisk forskning inte anses vara ”riktig forskning”. Om hur den alltmer nyliberala styrningen gör allt större intrång på inte bara hur vi presenterar oss som lyckosamma forskarsubjekt utan även hur vi genomför och presenterar vår forskning.

Ser tillbaka på min tid som gästforskare i Australien i höstas. En fantastisk tid för min egen del men då jag samtidigt, via mina kolleger, fick se de nyliberala produktionskraven i än tydligare dager. Att inte kunna tacka ja till en inbjudan från en tidskrift för att den inte står på universitetets lista. Att flera gånger årligen bli utvärderad på flera sidor med kriterier för performance. Att den fråga dekanen ställer i relation till en forskningspresentation handlar om huruvida projektet kan passa in i det som universitetet centralt nu har definierat som vårt (sitt) starka forskningsfält och därmed dra in lite mer pengar.

Det var som att se de tendenser jag känt i Sverige ta fast form. Inser att jag måste göra motstånd men vet inte hur.

Det var som att se de tendenser jag känt i Sverige ta fast form. Inser att jag måste göra motstånd men vet inte hur. Den som ger sig in i leken får leken tåla. Och jag är trött på den här leken, vill inte tåla den. Vill inte vara strategisk. Vill inte paketera idéer. Vill inte mera. Är det bara exit som återstår? Förloraren drar sig tillbaka, slickar sina sår och lämnar arenan. Eller finns det en annan väg? Om det misslyckade subjektet inte vill kämpa mer.

Inser att jag förmodligen borde byta forskningsinriktning. Kanske också kön, men jag skulle ju kunna börja med ämnen och perspektiv för min forskning. Vet att jag befinner mig på marginalen och att det är trångt där. Inser i samma stund att det aldrig kommer att hända.

Forskningspengar må komma och gå men min hängivenhet till de forskningsfrågor och perspektiv som ligger mig nära kan aldrig tas ifrån mig. Kanske orkar jag en vända till, för hängivenhetens, inte för tävlingens, skull.

4 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • J-O Helldin

    Kör en vända till, Malin, jag vill läsa dina insiktsfulla krönikor om (hela) Sverige!

    2017.06.21

  • Hedvig Ekerwald

    Kära Malin!
    Ge inte upp! Det är forskare som du som det behövs mer av för ett bra forskningsklimat! (En god vän till mig sa att det verkar som om man kan få anslag för var sjunde ansökan. Och den vännen är en jätteduktig forskare!)
    Vänliga hälsningar,
    Hedda Ekerwald
    Professor emerita i sociologi

    2017.06.21

  • Per, Professor emeritus i informatik

    Två avslag är inte hela världen! Försök istället se vad ni gjorde för fel, jämför med vad som stod i utlysningen. Och tänk på att om det nu är A du vill göra så kanske du måste söka om B för att få material till A och smyga in det efteråt. Ja, jag vet att du inte villa göra så, men i detta nyliberala samhälle hjälper ett rymligt samvete.Dessutom typiskt för oss män.

    2017.06.21

  • Cecilia Åsberg

    Heja dig Malin! Ge ALDRIG upp. Och du är inte ensam - vi är många som får avslag till höger och vänster. Du vet det redan, it is the name of the game. Vi har ett inte så smart system i Sverige - mittemellan nyliberal ansökans-crazyness och stelbent planekonomi - som ger oss dubbelt arbete. Istället för artiklar, ansökningar och istället för böcker eller undervisning, administration. Sen undrar man varför det inte går bättre för svenska forskare när har så mkt medel per capita i internationella undersökningar... Besvikelser och rädslor for det nya är vi kanske inte heller så bra på att hantera här i individualismens högborg. Men du vet det - vi kommer vinna i det långa loppet, Malin!

    2017.10.12