Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Bild från kriget i Ukraina. Foto: Alex Ishchenko/Deposithphotos

Krönika

Vår beredskapsforskning är god

Vi inte vet hur framtiden kommer att gestalta sig och vilka kunskaper som kommer att behövas i morgon. Därför är den oförtrutna och stundom oglamorösa grundforskningen – beredskapsforskningen – viktig, skriver Marie Cronqvist.

Jag är kallakrigshistoriker. Under ett par decennier var detta forskningsområde inte placerat i den absoluta frontlinjen, om metaforiken tillåts. Efterkrigstidens stora berättelse om kampen mellan öst och väst formades någon gång i mitten av 1990-talet till ett helt avslutat historiskt kapitel. Det tycktes nu som om den eviga freden hade inträtt. Historiens slut utropades till och med (även om denna tes av Francis Fukuyama blev omdebatterad redan då den uttalades).

Den liberala demokratin hade segrat och den framtid som skådades var bara en förlängning av nuet, ett tänkesätt som historikern Timothy Snyder har kallat en ”oundviklighetens politik”. Till och med hotet från terrorismen rymdes inom detta narrativ som en, om än oroande och besvärlig, krusning på ytan. Att världen återigen skulle präglas av konflikter mellan konkurrerande samhällssystem, att världshandel och globalisering på allvar skulle kunna omintetgöras, att hotet om ett tredje världskrig skulle göra comeback i vår föreställningsvärld – allt detta var på något sätt otänkbart.

Den liberala demokratin hade segrat och den framtid som skådades var bara en förlängning av nuet...

Sanningen att säga så påverkades nog många av oss historiker av det dominerande narrativet. Ändå fortsatte några av oss att forska om kalla kriget. Tack vare bidrag från Vetenskapsrådet, Riksbankens Jubileumsfond och andra finansiärer har jag själv kunnat – inte minst i samarbete med andra – vidareutveckla och fördjupa ett forskningsområde som kanske inte just för stunden var så hett. I flera projekt har jag behandlat svensk kallakrigs- och beredskapskultur, civilförsvarspropaganda, televisionssamarbeten mellan Sverige och DDR med mera.

Jag har därmed givits möjlighet att bedriva ett slags beredskapsforskning. Dels i konkreta termer, eftersom min forskning har handlat om beredskap, dels i en betydligt bredare bemärkelse. Det har handlat om en typ av historievetenskaplig grundforskning som måste få puttra på i bakgrunden för att finnas där den dag den behövs tas i bruk.

Under ett antal turbulenta veckor har jag nu stått i intensiv kontakt med internationella kolleger som alla uttrycker samma sak. Medan vi lika chockade och förfärade som andra följer nyhetsflödet om den ryska invasionen i Ukraina har vi också alla erfarit att våra olika kunskaper om kallakrigsperioden plötsligt på allvar efterfrågas.

...en typ av historievetenskaplig grundforskning som måste få puttra på i bakgrunden för att finnas där den dag den behövs tas i bruk.

Efter att utrikeskommentatorer och militärstrateger i nyhetssändningar fått rita upp kartor över ryska truppers aktuella förflyttningar och vapenslag i Ukraina, så behövs vidare perspektiv, breddning och fördjupning. Vad är hörnstenarna i Putins historiefilosofi och omvärldsförståelse? Vilka känslor har aktiverats – eller reaktiverats – hos oss svenskar inför hotet om kärnvapenkrig? Hur kan NATO:s historia förklara den organisation vi ser idag?

2014 hade jag förmånen att få vara en del av den grupp pionjärer som startade den humanistiska tankesmedjan Humtank. Jag minns att vi ständigt pratade om den hälsosamma balans som måste finnas mellan långsiktiga och snabbare perspektiv i nationella forskningsstrategier. Att ta enögda beslut om forskningsfinansiering enbart utifrån de samhällsutmaningar som för ögonblicket definieras av politiker, är bekymmersamt. Det utmaningsdrivna har sin självklara plats, särskilda satsningar likaså. Detta ifrågasätter ingen.

Men lika viktig är den oförtrutna och stundom oglamorösa grundforskningen – beredskapsforskningen. Inte minst av den enkla anledningen att vi inte vet hur framtiden kommer att gestalta sig och vilka kunskaper som kommer att behövas i morgon. Forskning inom humaniora har ofta denna karaktär. Efter 11 september 2001 var behovet av islamologers och religionshistorikers breda kunnande stort. För att förstå finanskrisen 2007–2008 var ekonomhistorikernas perspektiv nödvändiga. I samband med pandemin har medicinhistoriker fått klarlägga demografiska och folkhälsorelaterade mönster, paralleller och skillnader mellan Covid-19 och spanska sjukan.

I nuläget står vi kallakrigshistoriker beredda att bidra med den kunskap vår forskning har genererat under två decennier i skymundan. Vår svenska historievetenskapliga beredskapsforskning är god. Det är viktigt att den får förbli det.

Mer om skribenten

  • Marie Cronqvist

    Lektor i journalistik och mediehistoria

    Hon skriver om tvärvetenskap, samverkan och forskningspolitik. Marie Cronqvist har studerat föreställningar om hot och trygghet i efterkrigstidens och kalla krigets medielandskap.

Relaterat innehåll

Krönika 4 september 2023

Nyttiggörande av forskning står högt i kurs idag. Men en drygt 80 år gammal text påminner oss om att kunskap är som mest värdefull när forskare inte bryr sig om dess nytta, skriver...

Krönika 21 mars 2022

Ibland kan det vara svårt att dra en gräns mellan vetenskap och teknik. Vetenskap behöver teknik och teknikutvecklingen behöver vetenskapernas kunskaper. Men det finns ett sätt som...

Nyhet 25 november 2020

Charlie Olofsson

Gonçalo Castelo-Branco och hans forskargrupp vid Karolinska institutet har gjort banbrytande upptäckter om hur cellerna i hjärnan fungerar. Det kan leda till nya behandlingar av de...