Vågar jag berätta om min dröm när tv-kamerorna slås på?

Sju minusgrader. Vintern håller fortsatt landet i ett stadigt grepp. Inkommande tåg mot Stockholm rasslar in. Bara två minuters försening. Måndagen är kanske en turdag, trots allt.

På perrongen trängs påpälsade resenärer. Stegen knarrar framåt, packar ihop utanför dörrarna.

Det isar till innanför jackan. Kanske borde jag ha läst förra veckans påminnelse med frågorna jag kommer att möta i eftermiddag. Strunt samma, valet att vänta gjorde det troligen enklare att somna igår kväll.

I dag vänter en åtminstone för min del ovanlig syssla: besök vid Sverige television och intervju för en stor dokumentärproduktion om Sverige i framtiden.

Ett minst sagt tufft uppdrag, för vem har en blekaste aning om vad som kommer att ske, ens imorgon? Och som forskare är jag vanligen ganska feg när det gäller att uttala mig om morgondagen. Men problem är till för att lösas, så varför inte?

* * *

Kupén tar emot mig som en varm famn. Av med ryggsäck och Teos urvuxna bandytäckjacka. I med strömkabel, för att förse mobilen med energi.

Norrut, genom industri- och kommersområdena i stans utkanter. Molnen öppnar en glipa för solen att tränga fram genom. Får skuggorna vid de snöbitna fotbollsplanerna vid Åby att dras ut.

Letar bland inkomna mejl för att se om valet att ducka påminnelsen med frågebatteriet var lyckat eller inte.

... som forskare är jag vanligen ganska feg när det gäller att uttala mig om morgondagen.

- På vilket sätt kan man se de ökade ekonomiska klyftorna i Sverige? Vad kan de få för konsekvenser för samhället?

Ingen fara. Det kan jag babbla om i sömnen. Nästa?

- Hur kan man se att ekonomiska och sociala klyftor hör ihop med var vi bor?

Samma sak där. Rätt val, intalar jag mig själv, helt klart.

* * *

Frågorna tvingar fram otåligheten, får blicken att fly ut i snötäcket. Solen får de vita kulörerna att anta fler fasetter än jag trodde var möjliga.

Hur länge sedan var det jag gjorde mitt senaste besök vid SVT:s lokaler? Ganska precis 21 år sedan. Hur kan jag vara så säker på det? Jo, av någon outgrundlig anledning hade jag den gången blivit inbjuden att intervjuas i ett halvtimmeslångt program om författare till nyutgivna böcker.

Författaren var jag, och boken var avhandlingen jag skrivit, som just kommit i tryck. En minst sagt overklig upplevelse. Minns det den bländande förhörslampan. Torrheten i halsen. De trummande hjärtslagen. Svetten som trängde fram i pannan. Ringarna som formades runt armhålorna.

Intervjufrågorna gällde vare sig principer för urval eller begreppskonsekvens, utan forskningsresultatens bredare relevans i det omgivande samhället. Förberedelserna var inte bortkastade, men det var uppenbart att jag inte haft en susning om vad som väntade. När de röda siffrorna tickade ned sändningstiden till noll kändes det som en räddning.

Överlevde jag den prövningen så lär jag också klara av den här utmaningen.

Jag funderar på frågan och låter dagdrömmen ta vid.

Katrineholms station susar förbi. Förteckningen över frågor har nått slutet. Läser:

- Om du blev nedsövd och vaknade upp om 100 år och klev ut i ett framtida Sverige, vad tror du skulle se annorlunda ut? Vad tror du skulle vara det första som slog dig?

* * *

Jag funderar på frågan och låter dagdrömmen ta vid.

Vaknar upp efter min sekellånga sömn.
Vandrar genom ett främmande landskap.
Landet styrs av en svart kvinna.
Partierna har lämnat sina mörka skuggor.
Alla människor har samma värde som inte styrs av marknaden.
Ingen tjänar längre på barns oro eller sjukas sår.
Utan att blinka delar var och en med sig av sina privilegier.
Hunger är bara ett ord, glimrande som en gnista av förändring.
Kulturen spirar i den bördiga jorden.
Musikindustrin rustar upp, medan vapenindustrin är ett minne blott.
Ingen flyger längre för nöjes skull.
Himlen vilar, jorden andas.

* * *

Konduktören meddelar att toan är avstängd. Någon har tydligen avsiktligt täppt igen röret med papper. Jag är uppenbart åter från drömlandet.

Frågan är bara: Törs jag återberätta min dagdröm i tv-studion senare idag? Varför inte? Vad har jag att förlora? Man lever trots allt bara en gång. I värsta fall klipper de bort mitt infall.

Törs jag återberätta min dagdröm i tv-studion senare idag?

Drömmar är till för att realiseras. Om vi inte överger dem utan gör vad vi kan för att de ska slå in kanske vi lyckas. Om jag överlevde prövningen för 21 år sedan så ska jag nog minsann klara mig även den här gången.

* * *

SVT-vakten bakom glaset ber om legitimation, kontrollerar noggrant innan han släpper in mig genom grinden.

Meddelar min ankomst, blir upphämtad för fortsatt guidad tur genom den spöklikt ekande korridoren fram till studion. Händer hälsar. En två tre fyra fem. En av dem håller penslar av olika format, som fixar blänket. En given rutin inför varje stund i rampljuset. Visst var det samma sminkrum jag satt i vid mitt senaste besök?

Bandet rullar. Klapp. Tagning. Frågorna betas av, en efter en. Svaren kommer spontant, hyfsat. Bara ett par omtagningar, de flesta gångerna på grund av störande brus utifrån.

Bandet rullar. Klapp. Tagning. Frågorna betas av, en efter en. Svaren kommer spontant, hyfsat.

- Om du blev nedsövd, hör jag plötsligt programledaren säga, signalen som säger att inspelningen närmar sig slutet.

Mitt förberedda svar är alldeles för långrandigt, inser jag, inte tillräckligt medialt.

Vad är det första som slår mig? Vilket spår ska jag välja?

Inleder med det som dyker upp först i huvudet: slutet för vinster i välfärden. Utfrågaren tycks inte helt nöjd, ber mig konkretisera. Vad ser du?

Gör ett nytt försök, gör mitt bästa för att ge liv åt morgonens dagdröm.

Klapp. Intervjun är över. Jag lyckades kanske inte återge drömmen i sin helhet. Men jag fegade i alla fall inte ur.

* * *

I’ll always be a dreamin’ man
I don’t have to understand
I know it’s alright
Neil Young, Dreamin’ man, 1992