Våga vägra administration

Jag ska starta en våga-vägra-administrera rörelse, ska du med?

Så säger jag, lite halvt på skoj till mina professors- och chefskollegor när vi pratar om hur det är på jobbet. För det är inte innehållet, tankarna, de bärande idéerna som ska komma till rätta med våra största samhällsutmaningar som vi diskuterar när vi möts, utan den administrativa börda som blivit ett allvarligt arbetsmiljöproblem för oss alla.

Reaktionerna på min ”våga-vägra-administrera rörelse” är oerhört starka. Många skrattar först och säger att de är på, direkt, men sedan får de något desperat i blicken, ibland även tårar, och så kommer ett Niagara-fall av klagan om det absurda i vår situation.

Stört risk för stressrelaterade besvär har kvinnor. Mina kollegor är beundransvärda, starka, duktiga, självständiga kvinnor, som kommit långt med sin ansträngning, sin lojalitet och sitt engagemang. De är jurister, matematiker, ekonomer, medicinare – alla känner igen sig. Enda gången de får avlastning är när det är för sent, när de inte längre orkar och blir sjuka. Då plötsligt går det att lösa saker på ett rimligare sätt på deras arbetsplatser.

Enda gången de får avlastning är när det är för sent, när de inte längre orkar och blir sjuka. Då plötsligt går det att lösa saker på ett rimligare sätt på deras arbetsplatser.

Mina företrädare på posten som stolsprofessor i socialmedicin hade två sekreterare. Själv får jag nästan dagligen mejl om ytterligare uppgifter att lägga till den absurda mängden administration jag redan har. Att man KAN göra något administrativt själv betyder INTE att man också BÖR göra det, har jag försökt säga i flera år och många håller med. Men vad gör vi? Protesterar vi kanske? Nä, vi finner oss. Lojala, duktiga med hopbitna käkar och allt mindre tid för återhämtning.

Boka lokaler, administrera resor, tömma papperskorgen (jag skojar inte!), flytta undan allt om vi vill få rena golv, vara våra egna tekniker på föreläsningar och hybridmöten, sköta studentärenden i ett program för diarieföring som är uttänkt för arkivarier och är en mardröm för oss, bli utkastad efter varje signering i programmet som registrerar studentresultat – av säkerhetsskäl.

Lägga upp och fixa med allt på programytan för studenter (byts med jämna mellanrum, men alla är lika illa), sköta fakturor i ett program, personalärenden i ett annat, rekryteringar i ett tredje. Ansöka till universitetets högsäkerhetsdatabas genom en hel procedur, dividera med juristerna om vartenda kontrakt och personuppgiftsbiträdesavtal, sköta eventuella direktupphandlingar när det inte finns det vi behöver. Och för oss som är medicinare och har förenade tjänster finns hela motsvarigheten på regionerna.

All denna administrativa börda ligger ovanpå det vi faktiskt är anställda för: att skriva, tänka, undervisa, forska, söka forskningsmedel, samverka, göra skillnad för samhället.

All denna administrativa börda ligger ovanpå det vi faktiskt är anställda för: att skriva, tänka, undervisa, forska, söka forskningsmedel, samverka, göra skillnad för samhället. För det brinner i vårt samhälle och i den offentliga sektorn; vi behöver ta fram underlag till goda råd för politikerna så att det vi har byggt upp under så lång tid inte slits isär. Sådant försöker vi jobba med, när vi hinner.

Idag kom det ett nytt mejl från HR om skyddsronden och nya sätt att anmäla tillbud – som tur är kan vi nu själva göra anmälan, det behövs bara en liten webbutbildning i ett nytt dataprogram. Det uttalades i samma andetag som att på grund av den rapporterade stressen som de många olika dataprogrammen medför borde jag sammanställa en lista över alla program vi använder och göra en plan för hur vi ska gå vidare. Då brast det för mig. Så jag skrev, till en stackars nyanställd HR-generalist som bara försökte göra sitt jobb.

”Snälla, om ni på HR på allvar vill jobba med kvinnors stressrelaterade problem inom akademin, hjälp oss genom att försvara oss mot mer administration. Snälla, snälla, inga fler uppmaningar om att administrera administrationen. Hjälp oss att skydda oss själva från att bränna ut oss hela bunten eller värre… Bli duktiga administrations-Zombies som inte orkar tänka en enda självständig tanke utan klickar duktigt runt hela dagarna i diverse administrativa program, som var och ett för sig är uttänkta av någon annan grupp för något annat syfte än att arbeta som professor på ett svenskt universitet.”

Snälla, snälla, inga fler uppmaningar om att administrera administrationen. Hjälp oss att skydda oss själva från att bränna ut oss hela bunten eller värre…

Jag ska starta en våga-vägra-administrera rörelse, ska du med?

Ingen anmälan, inget medlemskap, inga GDPR-formulär. Det enda du behöver göra för att vara med är att när du själv känner att du vill och kan, ifrågasätt om det du just pålagts som administrativ uppgift verkligen:

1. Ska göras alls
2. Ska göras nu
3. Ska göras av dig

Fråga gärna på vilket sätt just den uppgiften du fått bidrar till att du kan fullgöra ditt uppdrag att bidra till en klokare, mer hållbar värld med en arbetskraft rustad för framtidens utmaningar, inklusive att hålla ett helt arbetsliv inom akademien.