Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Person håller i pensel och målar en akvarell.

Jessica Abbott efterlyser fler typer av förebilder, till exempel forskare som lyssnar på dödsmetall eller målar akvareller. Foto: Tetiana Shyshkina / Unsplash

Krönika

Vad menar vi egentligen med en förebild inom akademin?

Ibland sägs det att vi behöver fler förebilder inom akademin, för att uppmuntra underrepresenterade grupper att välja en akademisk karriär. Men vilken typ av förebild är det egentligen som behövs, frågar sig Jessica Abbott.

Jag brukar tänka på en akademisk förebild som någon som har lyckats med någonting som jag själv skulle vilja uppnå. Jag har till exempel blivit inspirerad av förebilder i min omgivning till att söka stora forskningsbidrag och ta på mig ledningsuppdrag. Jag tror inte att jag är ensam om att förknippa ordet förebild med framgång, särskilt forskningsframgångar när det gäller förebilder inom akademin. Men är det allt en förebild omfattar?

Genom åren har jag ofta fått höra att vi behöver fler förebilder för att kvinnor och etniska minoriteter ska våga ta sig in i akademin i större utsträckning än idag. Och visst är det viktigt att lyfta fram framgångsrika personer från underrepresenterade grupper. Men när vikten av förebilder understryks får jag intrycket av att det på köpet oftast följer med ett antagande om att brist på självförtroende är ett betydande hinder för underrepresenterade grupper att ta sig in den akademiska världen.

För vissa personer kanske det stämmer. Och de flesta har väl känt av en släng av bluffsyndrom (”imposter syndrome” på engelska) någon gång. Men jag tror att vi hamnar lite snett om vi stirrar oss blinda på bristande självförtroende som ett hinder för en akademisk karriär. Förebilder förmedlar också ett budskap om den rådande miljön på en arbetsplats.

...jag tror att vi hamnar lite snett om vi stirrar oss blinda på bristande självförtroende som ett hinder för en akademisk karriär.

Jag kan ta ett exempel från min egen erfarenhet. Jag är biolog, men har genom året lärt mig olika programmeringsspråk för att genomföra statistiska analyser, bygga simuleringsmodeller och hantera webbsidor. Jag har upptäckt att jag tycker att programmering är riktigt kul, och har tänkt många gånger att om jag skulle behöva skola om mig till en ny karriär, skulle jag välja att läsa programmering. Men om någon hade sagt till mig när jag var tonåring att jag borde överväga programmering som karriär hade jag förmodligen svarat ”aldrig i livet!”. Inte för att jag tvivlade på min egen förmåga att lära mig programmering. Utan snarare på grund av vilken bild jag hade av programmerare.

De enda jag kände som var intresserade av programmering när jag var tonåring var ganska töntiga killar, ofta med bristande social förmåga. Jag vet nu att jag hade en rätt endimensionell bild av dessa personer, som byggde mycket på förutfattade meningar. Men blotta tanken på att tillbringa flera år med att läsa tillsammans med dessa killar hade varit avskräckande, och desto mer avskräckande att umgås med dem under hela arbetslivet! Jag kunde helt enkelt inte se mig själv trivas i en sådan miljö.

...vi behöver ha andra typer av förebilder inom akademin. Inte bara sådana som visar att även kvinnor eller etniska minoriteter kan bedriva framgångsrik forskning.

Därför tror jag att vi behöver ha andra typer av förebilder inom akademin. Inte bara sådana som visar att även kvinnor eller etniska minoriteter kan bedriva framgångsrik forskning. Men också förebilder som visar att det går bra att vara forskare och lyssna på dödsmetall. Eller att vara forskare och måla med akvareller. Att vara forskare och vara trevlig och visa respekt för alla sina medarbetare. Och så vidare.

Om vi anammar en bredare syn på vad det innebär att vara en förebild, kan vi alla vara förebilder på våra egna unika sätt, och förhoppningsvis gynna mindre homogena och mer öppna miljöer inom akademin.

Mer om skribenten

  • Jessica Abbott. Grönska i bakgrunden.

    Universitetslektor

    Hon skriver om ledarskap och tredje uppgiften. Jessica Abbott forskar om varför hanar och honor kan se olika ut och hur dessa skillnader styrs genetiskt.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 1 november 2016

Natalie von der Lehr

Familjekänsla i forskargruppen och långsiktig planering av ansökningar. Det är några förklaringar till framgångarna för Carl-Fredrik Westin och hans grupp. Sedan 20 år forskar han ...

Nyhet 2 maj 2019

Sara Nilsson

Små forskargrupper producerar banbrytande forskning i högre grad. Stora grupper tenderar att utveckla existerande idéer. Det visar en studie publicerad i Nature av amerikanska fors...

Nyhet 22 januari 2019

Eva Annell

Det finns ett stort behov av mer forskning om vad som ger utveckling i låginkomstländer. Farmakologen Eleni Aklillu och fredsforskaren Stein Tönnesson ägnar sig åt utvecklingsforsk...