Vad händer när ett forskningsfält överges?

Det ligger i forskningens natur att ständigt utvecklas och söka nya vägar. Men vad händer när forskningen byter fokus och vissa forskningsfält överges? Vi vill se på forskning som en källa till ständigt ökande vetande. Men kan utvecklingen även resultera i att vi tappar kompetens? Hur går det till och vad får det för effekter?

Den svenska forskningen inom berggrundsgeologi är ett exempel på ett forskningsfält som de senaste decennierna genomgått en radikal förändring. Förändringen har drivits av teknikutveckling, digitalisering, globalisering och satsningar på ämnesfokuserade excellenscentra med få, men stora forskargrupper. Utvecklingen har gjort att vi idag har framgångsrika forskargrupper som bedriver forskning i berggrundsgeologi på högsta internationella nivå. Gott så. I den meningen är det inte vad vi gör som är problemet – det är vad vi inte gör.

Under 1960-1990-talen kunde en universitetsforskare göra en lysande akademisk karriär på grundforskning om den svenska berggrundens bildning och utveckling, så kallad regionalgeologi. Det kunde handla om fjällkedjans uppbyggnad, bildning av det granitiska urberget eller kontinentens tillväxt i sydväst. En stor del av forskningen var fältbaserad och bedrevs i en regional kontext. Resultat publicerades i internationella tidskrifter, men med ett regionalgeologiskt fokus.

I den meningen är det inte vad vi gör som är problemet – det är vad vi inte gör.

Under senare delen av 1990-talet förändrades spelplanen. Krav på omfattande publicering i högt rankade internationella tidskrifter medförde även krav på en global kontext, forskning av generellt och internationellt intresse och på nyskapande och originalitet – ”novelty”. Dyr och tidskrävande fältbaserad forskning med regionalt fokus blev svår att finansiera. Den ersattes av spetsforskning om den tidiga jorden, planetär forskning, life science och klimat. Fältbaserad forskning förankrad i en gedigen förståelse för områdets geologiska utveckling ersattes av analysintensiv forskning som har bråttom och i allt högre grad baseras på provtagning av existerande samlingar eller data mining.

Förändringen har medfört att kunskapen om Sveriges geologi och vår förmåga att känna igen olika bergarter och deras uppträdande i fält har utarmats, liksom vår förmåga att tolka analysdata i ett regionalgeologiskt sammanhang. Utvecklingen har paralleller inom biologin där många av dagens spetsforskare excellerar i sekvensering av DNA men kanske inte kan se skillnad på en blomfluga och en geting. Arter som evolutionärt är nästan lika långt ifrån varandra som människor är från abborrar.

många av dagens spetsforskare excellerar i sekvensering av DNA men kanske inte kan se skillnad på en blomfluga och en geting.

Detsamma gäller för berggrundsgeologin. Idag gör vi avancerade analyserar av berget med jonsonder och partikelacceleratorer, men hur ser kunskapen ut om vad det är vi analyserar? Om den är begränsad, eller rent av saknas, hur påverkar det vår förmåga att tolka analysresultaten, bygga modeller och utveckla vår förståelse av naturen?

Mycket av den forskning som ligger till grund för dagens uppfattningar om den svenska berggrundens uppbyggnad och utveckling bedrevs under 1960-1980-talen. Forskningen skedde under en tid då kunskapen om plattektoniken låg i sin vagga och med begränsad analysteknik. Därför sitter vi i många delar av Sverige med föråldrade och otillräckliga modeller av berggrundens uppbyggnad och utveckling. I den mån regionalgeologisk forskning fortfarande bedrivs är den starkt nyttoinriktad på malmprospektering, byggmaterialproduktion eller infrastrukturbyggande, medan det långsiktiga grundforskningsinriktade kunskapsbygget ligger i träda.

Samhällsviktig forskning behöver inte hamna mellan stolarna, men vem kan vända skutan?

Så varför är inte regionalgeologisk forskning livaktig idag? Sverige är inte unikt. Samma utveckling kan spåras i många andra europeiska länder. Kanske har den regionalgeologiska forskningen hamnat mellan stolarna? Det är ett forskningsfält som inte primärt riktar sig mot det globala och generella och därför inte tilltalar dagens finansiärer av grundforskning. Eftersom en omedelbar samhällsnytta eller industriell tillämpning saknas är finansiärer av tillämpad forskning inte heller intresserade. Det finns paralleller inom andra vetenskaper. För att återgå till biologin kan taxonomisk forskning vara ett exempel.

Oavsett orsakerna är konsekvensen att vi tappar kunskap om naturen vi lever i och av. Dagens samhälle har ett skriande behov av naturresurser där berget är en av våra viktigaste tillgångar, för råvaror, för energi och för infrastruktur. Ingen kan sia om framtida behov. Kunskap försvinner snabbt men tar lång tid att bygga upp. Samhällsviktig forskning behöver inte hamna mellan stolarna, men vem kan vända skutan?