Vad händer med vi-känslan när vi arbetar hemifrån?

Idén om hemmakontoret lanserades flitigt under 90-talet. Med moderna kommunikationsmedel, i synnerhet internet, skulle man välja bort tidskrävande pendelresor och skapa hemmakontor eller gemensamma kontorshotell i bostadsområden. Minskade avgasutsläpp, mindre stress, närhet till familj och vänner och ett uppsving för den lokala servicesektorn. Fördelarna var många och en del fick prova på den här tillvaron under en period, men det blev ingen revolution och pendeltrafiken och kontorsbyggandet bara fortsatte. Till för en månad sedan arbetade bara frilansande skribenter och konsulter hemifrån.

Distansarbete kräver mycket tillit mellan arbetstagare och arbetsgivare och chefsrollen blir särskilt svår utan regelbundna avstämningar. Det finns också en konflikt mellan anställda som får arbeta hemifrån och dem som inte kan eller får göra det. Många uppgifter går inte att ta med sig hem. Ibland finns också en misstänksamhet mot dem som får jobba hemifrån utan uppsikt med stora möjligheter att “lata sig”.

I dessa coronatider får många inom högre utbildning möjligheten att prova på distansarbete. Ofta är övergången ganska enkel (det var den för mig). Mycket undervisning och administration sker redan via nätet och många möten genomförs i form av videokonferenser. Förr åkte jag in till campus för att hålla videomöten, läsa och skriva på datorn. Nu gör jag det hemma istället. För många är det en betydligt större och mer krävande omställning, men trots allt så fortsätter undervisningen.

Det vi förlorar när vi arbetar hemifrån en längre period är känslan av tillhörighet. När man inte går till arbetsplatsen så blir arbetsgivaren ett allt mer diffust begrepp. Hur får vi den där vi-känslan utan att samlas som organisation? Tillhörighet är trots allt starkt kopplad till en fysisk arbetsmiljö.

Det ser man också när man jämför campus- och distansstudenter. Campusstudenter lever och arbetar på campuset och identifierar sig som studenter med ett visst lärosäte. Distansstudenter, även de som läser på heltid, har en svagare koppling till sitt lärosäte och identifierar sig mer med sin hembygd, familj eller jobb (för dem som studerar på deltid). Om de sällan eller aldrig besöker lärosätets campus blir känslan av lojalitet mycket svagare.

Resan till jobbet har en starkt symbolisk betydelse; du ställer om dig till en annan roll, särskilda uppgifter och ett socialt sammanhang som skiljer sig från hemmiljön. Men våra arbetstimmar ägnas åt mer än bara våra arbetsuppgifter, en hel del tid ägnas åt andra aktiviteter som bidrar till en varierad arbetsdag: informella diskussioner med kolleger, fikastunder, promenader till och från undervisning och möten, toalettbesök, utflykter till kopieringsmaskinen mm.

Hemma är arbetsmiljön mer avskalad (om du inte har hela familjen med dig!) och många upptäcker att de faktiskt arbetar mer fokuserat än på jobbet. Arbetsplatsens störningsmoment är borta och många blir väldigt produktiva. Problemet är att man inte inser betydelsen av alla dessa arbetsplatsritualer. Många gör misstaget att stapla Zoommöten direkt efter varandra och glömmer att lägga in pauser mellan och även under möten.

Ett videomöte bör ha en bensträckare efter cirka en timme precis som fysiska möten. Och du ska alltid lägga in minst tio minuter för att ta dig mellan möten. Omställningstiden är viktig. Ta en symbolisk promenad runt bostaden för att rensa huvudet före nästa möte. Ytterligare en fälla är att man skäms lite för att man kan arbeta hemifrån och överkompenserar med långa arbetsdagar och ökad prestationsångest som följd.

Hur den här perioden kommer att påverka vår syn på arbete beror på hur länge vi får stanna hemma. Tar den här tiden slut före sommaren så blir en återgång till det normala ganska enkel, men om den fortsätter in på hösten blir återgången svårare. Samtidigt är vi som kan arbeta hemifrån en privilegierad minoritet. I många andra branscher är det varsel och arbetslöshet som väntar och ännu värre blir det för de mest utsatta i samhället: timanställda, arbetslösa, nyanlända, handikappade, äldre. Vi är faktiskt lyckligt lottade.