Vad hände med drömmen om akademin?

Det kan vara en slump – eller en filterbubbla – men fler och fler i min närhet tycks vara på väg att fasa ut sig själva från akademin.

Det är inte bara de nydisputerade, som avskräcks av osäkra anställningar, arbete utan slut och löner som många gånger är lägre än de hade innan de ens började på forskarutbildningen.

Inte heller är det bara de potentiella doktorandkandidaterna, som tvekar när de ställs inför att ge sig in på en bana kantad av psykisk ohälsa, ensamarbete och tveksam payoff.

... när de ställs inför att ge sig in på en bana kantad av psykisk ohälsa, ensamarbete och tveksam payoff.

En professor jag känner vill inte börja handleda några nya doktorander. Anledningen? En doktorand lämnar man inte i sticket, om man sticker, och det vet hon ännu inte om hon ska. En annan forskare är tveksam inför att söka ett programbidrag som passar honom perfekt och säger: då blir jag fast här i flera år till, för ett program lämnar man ju inte på bordet. En tredje roar sig med att söka jobb utanför akademin då och då, mest på kul, bara för att se om han fortfarande har en chans (och vad han är värd).

I ett arbetsliv som snurrar snabbare och snabbare och där folk byter jobb och karriär oftare än lektorer uppdaterar sina föreläsningsslides tycks akademins "allt eller inget-mentalitet" allt mindre lockande.

Schablonbilden av akademin är ett arbetsrum med välfyllda bokhyllor från golv till tak, timmar av tänkande och skrivande, och studenter som inte vill annat än att lära sig. För många var det drömmen om sådana fria och kreativa dagar som en gång väckte idén om att slå in på den akademiska banan. Istället har vi fått kontorslandskap, Ladokadministration och AI-genererade inlämningsuppgifter.

Sociala medier för akademiker svämmar över av karriärcoacher som tipsar om hur man kan översätta ett akademiskt cv ...

Jag överdriver så klart. Spår av den idealiserade tid när lektorer inte gjorde reseräkningar finns fortfarande kvar. Men i takt med att skillnaden mellan akademin och det som vissa skulle kalla ”riktiga jobb” suddas ut pratar fler och fler om att lämna, att testa något annat. Inte minst märks det inom den så kallade #postac-rörelsen. Sociala medier för akademiker svämmar över av karriärcoacher som tipsar om hur man kan översätta ett akademiskt cv till något som omvärlden begriper och värderar.

Men samtidigt som många tycks längta bort är det förvånansvärt få – alltför få? – som faktiskt tar steget. Man har arbetat för hårt, för länge, säger man. Implicit handlar det om att investeringen i akademisk erfarenhet inte är så lätt att ta med sig. Men också: tänk om man ångrar sig? Att lämna är svårt, men att komma tillbaka är kanske ännu svårare.

Om det ska vara allt eller inget, antingen eller, in it for life, kommer alltför många att avstå.

Det kan låta paradoxalt, men kanske är det så att den starka, stimulerande, roliga, kreativa och dynamiska akademin som vi drömmer om är just ett sådant sammanhang som också kan väljas bort, där forskare tillåts komma och gå. Om det ska vara allt eller inget, antingen eller, in it for life, kommer alltför många att avstå. Men det kommer också att vara alltför många som stannar kvar lite för länge, som hade varit betjänta av att göra något annat, åtminstone ett tag.

Den forskarbana som man inte känner att man kan lämna och återvända till riskerar på sikt att bli mindre nytänkande, mindre modig och mindre produktiv.

Och om något riskerar att urholka den där drömmen om vad akademin kan och bör vara, så är det kanske just detta.