Vad du bör undvika om du vill ha Nobelpriset

När jag var gästforskare vid ett amerikanskt universitet höll jag ett föredrag om hur Nobelpristagare i sina tacktal beskriver vägen fram till den upptäckt som förändrade deras karriär. Jag berättade om det dramatiska ”heureka!”-ögonblicket, och den mer vardagliga bakgrunden av slit och misslyckanden.

Halvt igenom anförandet höjde en åhörare handen: ”Du ställer fel fråga. Viktigare är hur vi andra kan kratta manegen för ett pris: Hur kan jag skriva en övertygande Nobelprisnominering?”

Det blev startskottet för en diskussion som tog över rummet och som sådde ett frö hos mig. Sedan dess har jag läst tusentals nomineringar i Nobelarkiven i Stockholm och Oslo för att bättre förstå hur forskare beskrivs som banbrytande och prisvärdiga.

Ett hjälpmedel är en metafor av filosofen Isaiah Berlin. Han delade in stora tänkare i två grupper: igelkottar, som söker en enda stor idé som förklarar världen, och rävar, som samlar på sig många olika insikter och rör sig smidigt mellan områden.

Läs också i Curie: Hur tänker en Nobelpristagare?

När jag i somras modererade ett samtal på Nobelpristagarmötet i Lindau passade jag på att fråga tre Nobelpristagare i kemi (Frances Arnold, Martin Chalfie och John Jumper) vilken typ som oftast når hela vägen till Stockholm. Frances Arnold log och hittade på ett nytt ord: fedgehog, en blandning av räv och igelkott. Den prisade forskaren har med andra ord ofta ett tydligt fokus, men också öppna dörrar mot andra discipliner.

Den prisade forskaren har med andra ord ofta ett tydligt fokus, men också öppna dörrar mot andra discipliner.

Så vad krävs för att skriva en övertygande nominering? Kanske just det som pristagarna i Lindau sa, att lyfta fram en forskare som har ett tydligt fokus, flera infallsvinklar och inte minst ett starkt nätverk som tror på berättelsen om varför just denna forskares insats är värd ett pris. Men vi kan också vända på frågan – vilka fällor bör du undvika i en nominering?

Så slipper du Nobelpriset (fysiologi eller medicin):

Mina arkivstudier visar att flera omständigheter satte käppar i hjulet för lovande Nobelpriskandidater, varav jag kan lyfta fram tre som diskuterades i Nobelkommitténs utlåtanden.

1. För omtvistad. Metoden att framkalla krampanfall för att behandla psykiska sjukdomar med elchocker (ECT, electro convulsive treatment) kan spåras till den italienska neurologen Ugo Cerletti. Hans apparat fick rykte om sig att vara både säkrare och skonsammare mot patienten än andra alternativ. 1938 var det skarpt läge när Cerletti med framgång satte in den första ECT-behandlingen på en hallucinerande patient.

Som så ofta i medicinens historia kunde läkare konstatera att en behandling var effektiv, även om ingen riktigt kunde förklara varför. Därför är det ingen högoddsare att Cerletti satt spår i Nobelkommitténs arkiv. Han nominerades fler än 30 gånger till Nobelpriset i fysiologi eller medicin. Men det saknades inte kritik. American Psychiatric Association i USA granskade ECT i rapporter på 1940- och 50-talen och lyfte fram kontroverser. Nomineringarna väckte debatt i Stockholm, och slutligen förblev juryn tveksam och hävdade att mer kliniska data borde analyseras innan det praktiska värdet kunde fastställas.

2. För populär. Ett annat tips är att undvika forskning som är för het. Dit hörde både hjärt- och hjärnkirurgi i mitten av 1900-talet. På grund av de många metoder som utvecklades var det snudd på omöjligt för juryn att bestämma sig för en till tre forskare, när så många nya rön inom de operativa disciplinerna hade blivit en del av den kliniska vardagen. Därför gick forskare som Harvey Cushing (som opererade hjärntumörer) och Helen Taussig (blue baby-operationer) bet.

3. För framsynt. För det tredje kan vi konstatera att prischanserna försämras om forskningen är för visionär. Den tyske läkaren Themistocles Gluck konstruerade redan i slutet av 1800-talet konstgjorda leder. Hans experiment med ledproteser av skruvar och cement för att ersätta tuberkulösa lårbenshuvuden, liksom hans ansträngningar att implantera konstgjorda handleder, armbågar, axlar och knän rönte uppmärksamhet i Nobelprisnomineringar. Men det dröjde flera decennier innan idéerna började tas på allvar, och då ansåg Nobelkommittén att arbetet hade blivit föråldrat. Det är alltså viktigt att snabbt kunna övertyga både kollegor och en intresserad allmänhet om att din upptäckt har betydelse.

Läs också i Curie: Varför känner inte fler till hjärnforskningens Zlatan?

Sammanfattningsvis visar exemplen att Nobelprisets urvalsprocess är beroende av en komplex väv av forskning, kontakter och tajming. Därtill kommer att vissa upptäckter faller utanför prisets kategorier, andra erkänns först långt efter pristagarens död (priset ges inte postumt). Ibland överskuggas insatsen av andra forskare i samma fält, eller så är politiska eller sociala faktorer avgörande. I andra fall spelar ren otur in: att vara för tidig, för sen, eller för kontroversiell.

Nobelprisets urvalsprocess är beroende av en komplex väv av forskning, kontakter och tajming.

Oförutsägbarheten är en påminnelse om att vetenskaplig ära inte alltid följer en tydlig logik. Utdelningen är resultatet av ett socialt spel. Att bli betraktad som ”världsledande” sker inte i ett vakuum, det möjliggörs av resurser, nätverk och stödstrukturer som fortfarande oftare gynnar manliga forskare vid amerikanska toppuniversitet.

Så påminner Nobelpriset oss om att även i vetenskapens värld formas erkännandet av mer än bara idéernas kvalitet. Det formas också av tid, sammanhang och strukturer som ännu inte ger alla samma chans att glänsa.