Vad den akademiska miljön kan lära oss om varandra

Hon hade anlänt till Frankrike för studier för första gången och höll på att göra sig hemmastadd i det nya landet. En kväll knackade det på dörren och ett utklätt barn stod utanför med en skål godis, och säger något till henne på ett för henne okänt språk. Hon läste av situationen fel, tar godis från barnets skål och stänger sedan dörren. Barnet knackar ånyo på dörren, och min kollega tänker att hon kanske tagit för lite godis, varpå situationen upprepar sig. Jag har genom åren hört många sådana tragikomiska historier om kulturförvecklingar, och jag gissar att det är samma sak för de flesta av er läsare.

Jag tvekade lite innan jag anmälde mig till ett internationellt masterprogram på Karolinska institutet för snart nio år sedan. Jag var ju tvärsäker på att jag ville stanna kvar i Sverige efter studierna. Men faktum är att denna utbildning med internationella studenter, och att jag senare fått förmånen att vistas i en internationell akademisk miljö, har lärt mig mer om vad det innebär att vara svensk än något annat sammanhang. Och vissa dagar har jag nog utvecklats mer av mina kolleger eller medstuderande, än den officiella läromiljö jag befunnit mig i. Det har fött en nyfikenhet hos mig att lära mig om andra, som säkerligen också kommer mig som forskare till gagn.

Att vistas på en arbetsplats med studenter och forskare från olika länder medför förstås en del utmaningar. Vi har inte alltid samma syn på vad som utgör god undervisning, på maktstrukturer eller samma kännedom om vilka lagar som styr vårt arbete.

Det är också otroligt obehagligt och smärtsamt när man som svensk forskare inser att ens utländska kolleger i värsta fall riskerar tortyr och fängelse när de tvingas återvända till sina hemländer.

Den internationella akademiska miljön lär oss att inte se våra egna inlärda tillvägagångssätt som det enda rätta.

Men den internationella akademiska miljön lär oss att inte se våra egna inlärda tillvägagångssätt som det enda rätta, och förhoppningsvis kan vi utveckla gemensamma arbetssätt och mål tillsammans utifrån våra olika erfarenheter. Och vi lär oss att inte ta våra egna rättigheter för givet, och förhoppningsvis våga tala för dem som inte äger rätten att tala själva. Med andra ord bör det också ligga ett visst ansvar på svenska lärosäten – och oss anställda – när det gäller hur vi tar emot och möter våra utländska kolleger. Vi kan inte bara ta tillvara på den unika kompetens som de har med sig i bagaget i form av utbildning och internationella kontakter. Att våga skratta och glädjas åt våra olikheter, men också visa förståelse och känna medkänsla för de kolleger som av olika anledningar möter svårigheter när de kommer till Sverige.