Vad betyder egentligen tur i akademin?

Forskare säger ofta att de har haft tur. Det kan handla om karriärbanor, forskningsresultat, priser, utmärkelser och pengar. Men vad betyder egentligen tur i dessa sammanhang? Och varför är det så närvarande i berättelser om att lyckas inom akademin?

Till viss del handlar det om en empirisk insikt: stor konkurrens i kombination med fluktuerande akademiska omdömen gör att tur och slump per definition spelar roll i peer review-processer. Vidare är akademin en ryktes- och nätverksekonomi, där någon som känner någon plötsligt öppnar upp dörren för ett vikariat eller att medverka i en ansökan som sedan beviljas medel. Max Weber uttryckte det redan för drygt hundra år sedan i föreläsningen Vetenskap som yrke: ”jag känner knappast till någon karriär på jorden där slumpen spelar en sådan stor roll”.

Vad som gör forskares prat om tur intressant är att det, åtminstone på ytan, går stick i stäv med det meritokratiska narrativ som annars präglar hur de förstår sig själva och hur deras värld fungerar. I enlighet med ett meritokratiskt synsätt så är framgång ett resultat av ansträngning och prestation. Samtidigt uppmuntras individer att själva ta ansvar för sina tillkortakommanden och misslyckanden.

Utifrån ett sådant perspektiv kan tur ha en viss subversiv innebörd.

Utifrån ett sådant perspektiv kan tur ha en viss subversiv innebörd. Genom att störa hyllningsberättelsen av forskaren som arbetar sju dagar i veckan för att uppnå – och förtjäna – framgång så öppnar erkännandet av tur upp för att förstå strukturella begränsningar bortom akademins entreprenörskap: hårt arbete lönar sig inte alltid, meriter belönas inte jämnt, risktagande kan slå tillbaka och den enskilda forskaren kan ha mycket liten kontroll över detta.

En sådan innebörd vilar dock på att tur inte bara riktas uppåt (mot framgång) utan även nedåt (mot misslyckanden). Och det är mer sällsynt. I en brittisk studie av forskare utan fast anställning framkom att det absolut vanligaste var att se framgång som en fråga om tur, men misslyckanden som individens egna ansvar. På så vis kan erkännandet av tur urholka forskares förtroende för sina färdigheter och förmågor, samtidigt som ingen tröst erbjuds när det inte går vägen.

... att se framgång som en fråga om tur, men misslyckanden som individens egna ansvar.

Om tur kan användas på olika sätt så spelar det roll vem som talar. Forskning har till exempel visat hur elitskolestudenters berättelser om tur både legitimerar privilegier kopplade till social bakgrund och upprätthåller tron på meritokrati. Tur blir här ett sätt för elitgrupper att rättfärdiga sina livsförhållanden och karriärbanor i kontexter som är allt mer ojämlika. Hur detta går till i forskarsamhällets elitskikt är relativt ostuderat, men det är ingen vild gissning att pratet om tur följer en liknande logik.

Att betona betydelsen av tur kan emellertid också vara ett sätt att skapa gemenskap bland unga forskare som ständigt konkurrerar med varandra. Genom att identifiera sig som en särskilt utsatt grupp och samtidigt betona att tur spelar roll när forskningsmedel eller tjänster ska sökas så skapas utrymme att både konkurrera och samarbeta med varandra. ”När allt känns som ett lotteri, då kan vi lika gärna hjälpa varandra”, som en postdoktoral forskare i historia sa till mig i en intervju.

Att betona betydelsen av tur kan emellertid också vara ett sätt att skapa gemenskap bland unga forskare ...

Tur har alltså en social form och funktion inom akademin. Eller rättare sagt, tur har många sociala former och olika funktioner inom akademin. Det kan vara viktigt att komma ihåg nästa gång det talas om vikten av tur i lunchrummet eller på ett seminarium. I synnerhet om det är någon högt upp i statushierarkin som har ordet. Att som Weber prata om slump och tur när man har blivit utnämnd till professor innan man fyllt 30 är onekligen utan risk.

Läs mer:

Nästesjö, J (2024). Between delivery and luck: how early career academics negotiate the project frame. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.