Universiteten borde betyda mer

Mardrömsscenariot är att vi får en diskussion om universitetens och forskningens villkor där forskare inte deltar, som inte bygger på forskningens kunskap, och där missvisande förenklingar frodas.

Därför är det lovvärt att Vinnova numera finansierar kunskapsplattformar – gränsytor för expertis och dialog, exempelvis mellan forskarsamfundet och dem som arbetar med forskningens styrning. Här behövs kunskap, inspel, och samtal, samt en återväxt av folk som kan bistå med allt detta.

Jag är verksam i en: Making Universities Matter, MUM. Namnet antyder att dagens universitet inte alls är betydelsefulla, och att det borde förändras. Men utgångspunkten för MUM är snarare att universitetens betydelse kan och borde öka, liksom att universiteten är betydelsefulla på sätt som inte fått erforderligt erkännande, och därför borde få det.

Många frågor hopar sig. Vad är betydelsefullt? Och för vem? Vilka former av värde och nytta ska räknas? Måste all kunskap vara användbar? Vilka tidsperspektiv ska vi ha? Här krävs uppmärksamhet på tankens riktning, för det finns djupa diken på båda sidorna av vägen.

Å ena sidan lever vi i en tid då nyttotänkandet regerar, där förenklade förståelser av kunskapens inväxlingsvärde lätt tar överhanden. Om vitsen med forskning är ökad BNP och fler förarlösa bilar, så framstår många vetenskapsområden som hopplöst onyttiga.

Men å andra sidan: är det verkligen helt omöjligt för exempelvis humanister att tänka på vad de gör i termer av nytta, om inte annat för att mejsla fram en mindre reduktionistisk diskurs om saken? De har ju åstadkommit massor, och det skulle gå att synliggöra genom forskning om forskning.

Universiteten betyder mycket för många som verkar där, såväl forskare som studenter. Här finns både startbanor in i givna yrken, och kufiska skrån där den tillgivna undersökaren får fördjupa sig. I bästa fall etableras här kunskap och förståelse som får livslångt värde för människan.

Men sådan kunskap kommer ju inte allas livsprojekt till del. Som tur är tar sig kunskapsproduktionen också andra former, som gagnar samhället mer allmänt. Arbetslivet kryllar av människor som passerat universiteten. Förkroppsligad i alumner kryper alltså universitetens kunskap ut i en rad samhällssektorer och formar människors sätt att resonera och handla.

Här knyter universitetens betydelse an till den mindre nydanande glosan ”kompetensförsörjning”, som tycks ha kommit på modet igen. Arbetsmarknadens behov är inte oviktigt, men otillräckligt för en diskussion om vad vi ska ha universiteten till.

Universitetens kunskapsproduktion är också ett långsamt malande, som med tiden plockas upp och vinner gehör. Mer eller mindre bemärkt ger kunskapen perspektiv, riktning, form och innehåll åt politiska reformer, tekniska system eller offentlighetens samtal. Ibland går det fort, ibland tar det tid. Ofta uppenbarar sig betydelsen långt senare, på sätt som ingen kan ta miste på.