Ung och lovande?

Det senaste året så är det ”ung och lovande” som tagit sig in i nästan alla utlysningstexter från både små och stora finansiärer. Denna gång är det alltså forskaren som ska vara ung och lovande.

När jag tänker på ”ung och lovande” så tänker jag på mina barn, 8 och 12 år, som med stor entusiasm tar sig an sina läxor. Unga, lovande och oprövade.

När en forskningsfinansiär skriver ”ung och lovande” så får jag en helt annan känsla. ”Ung” i forskningssammanhang har inget att göra med vad ”ung” betyder för gemene man. En finansiär definierar det som ”under 40”, en annan säger ”disputerad 2007-2009”. Det betyder att man är ganska ”ung” som forskare, men de facto kan vara minst 50 år i alla fall.

Ordet ”lovande” är mer problematiskt. För i det första steget, innan ansökan är skriven, är det upp till den sökande forskaren att definiera sig själv som ”lovande”. Utan att ha tagit några högskolepoäng i genusvetenskap så befarar jag att formuleringen ”lovande” kan få kvinnor att avstå från att söka i högre grad än män. Därmed kan detta sökande efter ”lovande” forskare bädda för fortsatt missgynnande av kvinnor.

Samtidigt så kan jag förstå att finansiärerna förstås drömmer om att få bidra till forskning som får stor betydelse och spridning, och som kanske till och med leder fram till nästa svenska Nobelpris. Risken är dock att dessa forskare och projekt sorteras bort redan innan ansökan är inskickad på grund av formuleringen ”ung och lovande”. För hur många av dem som faktiskt belönats med Nobelpris skulle ha definierat sig själva som ”unga och lovande” tre-fem år efter disputation?

Kan vi inte hellre göra så att de som granskar våra ansökningar bedömer om vi är tillräckligt lovande, och tillräckligt unga, för att få anslag, så att vi slipper göra den förhandssorteringen själva?

Nota bene: jag tycker naturligtvis att det är alldeles utmärkt att det satsas resurser på forskare i ett tidigt skede av karriären. Det jag vänder mig emot är enbart formuleringen ”ung och lovande”