Undervisnings revolutionära potential

I Pisatider går det inte att undvika känslan av att detta med att vara lärare – även universitetslektor – innebär att vara yrkesverksam i en genompolitiserad verksamhet. Och även om diskussionerna ofta handlar om utbildningsresultat och om styrning av forskning så finns det något annat i den där känslan av att vara i stormens öga som jag tycker är intressantare: tanken att utbildning är av största vikt för hållbar samhällsutveckling.

Tilltron till utbildningens roll i arbete för social förändring är stark i vår tid och har så varit även historiskt. Att utestänga vissa delar av befolkningen från högre utbildning har varit, och är fortfarande, en strategi för att behålla samhällelig status quo. Sociala, radikala rörelser har ofta tagit utbildningsfrågan i egna händer, och själva ombesörjt att både barn och vuxna fått såväl sakkunskap som verktyg för kritiskt tänkande.

På forskningsresor till Pakistan har jag mött kolleger, akademiker och feminister som verkar i civilsamhället, som alla lyft fram utbildningsväsendet som en av de viktigaste platserna för kampen för ett jämlikare samhälle. En aktivist berättar om hur hon har arbetat med ett projekt som syftar till att omforma den nationella läroplanen för grundskolan, inte bara innehållsmässigt, utan även formmässigt: genom att använda sig av dramaövningar och interaktiva läroböcker ska barnen stärkas i formandet av ett demokratiskt tänkande.

I oktober arrangerade en grupp lärare och studenter vid Valand, Göteborgs universitet, en sammankomst de kallade Let’s Mobilize: What is feminist pedagogy? Arrangörerna ville utmana sedimenterade föreställningar om hur vi lär oss; i vilka sammanhang och på vilka sätt. Formen var en annan än den traditionella konferensen, istället för huvudtalare hade människor fått i uppgift att sätta igång diskussioner: samtal istället för föreläsning.

Och den nationella konferensen G16, samarrangerad av Nationella sekretariatet för genusforskning och Linköpings universitet i slutet av november, hade flera programpunkter som på liknande sätt manade praktiker till att ta fasta på undervisning och forskning där vi lägger grunden för social förändring.

Att försöka skapa forsknings- och undervisningsmiljöer som på en och samma gång kan fostra kritiskt tänkande och samtal som är öppna och inkluderande är inte nytt, men det är akut i ett samhällsklimat som lägger tonvikt på snabba analyser och forskningsresultat som går att omsätta direkt (gärna i produkt- eller i verksamhetsutveckling).

Så kära kolleger, efter våra diskussioner om forskningspropositionen och Pisaundersökningsresultaten kan vi väl prata lite mer om undervisningens revolutionära potential?