Tuffare tider väntar fuskande forskare

I akademiska kretsar har det länge funnits en föreställning om att forskningsfusk obevekligt avslöjas, fuskaren kommer inte undan. ”Vetenskapen är självsanerande.”

Nej, vill jag påstå, vetenskapen är långt ifrån alltid självsanerande. Bara ett exempel: När den amerikanska fuskjägaren Elisabeth Bik och hennes medarbetare gick igenom 20 000 publicerade artiklar inom biomedicinen fann de att 800 av dem innehöll misstänkt eller säkerställd bildmanipulation. Och när jag för min bok Fuskarna fördjupade mig i några av de mer spektakulära fallen av forskningsfusk var det slående hur ofta fusket, trots varningssignaler, kunnat fortgå i decennier innan det slutliga avslöjandet kom.

Akademins straff är i mina ögon tillräckligt avskräckande. Det förebyggande behöver ta andra former.

Om nu storskaligt forskningsfusk ofta upptäcks sent och hinner bli förödande, är prevention och tidig upptäckt de rimligaste ansatserna. I Sverige har vi sedan 2020 en lag om oredlighet i forskning och vi har en ny myndighet som ska pröva misstänkta fall av oredlighet. Det skulle kunna ses som ett misstroende mot hur universiteten fram till nu själva utrett misstankar om oredlighet. Kompetensen att utreda stärks, liksom oberoendet och rättssäkerheten. Gott så. Men dessa nyordningar bidrar knappast till att förebygga fusk. Vrakspillrorna tas omsorgsfullt om hand, men det hindrar inte att båten börjar läcka.

Dagens mantra, oavsett förseelse: Hårdare straff avskräcker! Ingen svensk forskare har dömts i domstol för forskningsfusk såvida inte ekonomiskt fiffel varit inblandat. Men fuskare straffas tufft i den akademiska världen: Forskningsanslag dras in, den fuskande forskaren kan tvingas lämna sitt universitet, i sina kollegors ögon blir fuskaren en utstött. Rehabilitering är uteslutet. Akademins straff är i mina ögon tillräckligt avskräckande. Det förebyggande behöver ta andra former.

Det handlar också om självrespekt. Den enskilda forskaren måste fråga sig: Är det denna sorts forskare jag vill vara?

Den lokala forskningsmiljön måste vaccineras mot varje form av fusk. Det allvarligaste fusket – fabricering, förfalskning och plagiering – går ofta hand i hand med andra avvikelser från god forskningssed. En miljö där man väljer att inte publicera resultat som motsäger hypotesen, där man överdriver betydelsen av de egna forskningsresultaten och negligerar andras resultat, där det förekommer hedersförfattarskap och där man inte lyssnar till tidiga signaler om oredlighet – det är en miljö som bäddar för allvarligare avsteg från god forskningssed. Här blir jag moralistisk: De som leder forskargrupper, institutioner och universitet måste skapa miljöer där varje steg på vägen mot fusk inte tolereras. Det handlar också om självrespekt. Den enskilda forskaren måste fråga sig: Är det denna sorts forskare jag vill vara?

Det förebyggande handlar även om risken för upptäckt. Är den tillräckligt stor för att verka avskräckande? Erfarenheterna visar att tidiga signaler på forskningsfusk ofta inte fångas upp. I fallet Macchiarini tog det sju år från de första larmen till KI-rektorns slutliga beslut. Kartläggningar, även en svensk sådan, visar de stora personliga risker man tar när man bestämmer sig för att som insider bli visselblåsare. Ett EU-direktiv från 2019 ska stärka visselblåsares ställning; det håller nu på att omsättas i svensk lag. Om nu lagstiftarna gör sitt, så återstår att se med vilken respekt arbetsgivarna, däribland universiteten, kommer att behandla visselblåsare och deras signaler framöver.

Fabricerade eller förfalskade data uppför sig inte som data tillkomna på ”naturlig” väg.

Tekniken kan bli till hjälp. Redan nu använder vetenskapliga tidskrifter framgångsrikt program för att avslöja plagiering. Med statistiska metoder kan forskningsfusk avslöjas tidigt. Fabricerade eller förfalskade data uppför sig inte som data tillkomna på ”naturlig” väg. Data kan se korrekta ut vid en första anblick, men när de knådas i mer sofistikerade statistiska analyser står de ut, signalerar att det kan röra sig om fejk. Data från storskaliga studier kan följas fortlöpande, ungefär som vid seismologisk övervakning – viss aktivitet förekommer alltid, men när avvikelserna är tillräckligt stora utlöses ett larm.

Framöver kommer det att bli tuffare för fuskarna. Liksom överallt annars träder AI in på banan. AI har börjat användas för att avslöja försäkringsbluffare. Samma teknik kan användas när det gäller jakten på forskningsfusk. Det område där det verkar finnas särskilt behov av och särskild nytta med AI är när man misstänker bildmanipulation, det fuskgebit som nu tycks ha blivit dominerande.

En vanlig reaktion på den bok jag skrivit om forskningsfusk är: Varför vill du smutskasta forskningen? Spelar du inte vetenskapens vedersakare i händerna? Jag kan inte undvika jämförelsen med idrotten. Den som vinner på att dopning och matchfixning sker i det fördolda är fuskaren. Insikter och kunskap inåt, öppenhet utåt är något av kärnan i kampen mot fusket.