Tredje uppgiften har varit bra för min karriär

Varför håller du på med universitetens tredje uppgift – att nå ut med din forskning till en bredare publik? När jag diskuterar den här frågan med mina kollegor så brukar vi komma fram till flera olika svar på varför den tredje uppgiften är viktig, skriver Jessica Abbott.

Skälet kan vara att det är roligt, eller för att vi har en plikt att berätta om vår forskning eftersom det mesta bekostas av statliga medel. För forskare som inte kommer från en traditionell akademisk bakgrund kan det också vara ett sätt att ”betala tillbaka”, och väcka intresset hos yngre som annars kanske inte hade tänkt på en forskarkarriär.

Alla dessa anledningar är viktiga även för mig. Jag tyckte om att spela teater som barn och ungdom, och gillar att stå på scen – jag får energi när jag ser att publiken är intresserad och engagerad. Jag tycker också att det är en viktig princip att forskning som bekostas av statliga medel ska vara tillgänglig för alla. Och även om det vore en överdrift att säga att jag är uppvuxen i ett studieovant hem, är jag ändå den första i min släkt att välja en akademisk karriär. Att jag ville bli forskare kan till stor del tillskrivas de populärvetenskapliga program och böcker som jag slukade som barn.

Nu har jag en ny vetenskaplig merit på mitt cv, som är ett resultat av min medverkan i programmet.

Jag har fått rådet mer än en gång att inte lägga för mycket tid på tredje uppgiften, eftersom det tar tid ifrån forskningen. Det är tråkigt, eftersom mitt engagemang har gett mig mycket på det personliga planet. Men någonting som inte brukar uppmärksammas är hur popularisering kan främja en akademisk karriär. Jag har själv märkt att jag har dragit nytta av min erfarenhet av tredje uppgiften i flera sammanhang, och tänkte därför belysa dessa.

För det första: Popularisering kan leda till nya kontakter och så småningom till nya samarbeten. Jag var med i ett radioprogram för några år sedan för att prata om könsskillnader. En tid senare fick jag en förfrågan om jag kunde tänka mig att skriva ett kapitel om den naturvetenskapliga metoden till en lärobok i pedagogik. Två till synes orelaterade händelser, men det visar sig att en av redaktörerna till boken hade lyssnat på programmet, och tyckte att jag hade en syn på naturvetenskapen som passade bra till boken. Nu har jag en ny vetenskaplig merit på mitt cv, som är ett resultat av min medverkan i programmet.

Jag är övertygad om att jag inte hade varit lika framgångsrik att få externa medel om jag inte hade haft så mycket erfarenhet av tredje uppgiften.

För det andra: Det finns uppenbara fördelar med att bli bättre på att kommunicera med andra som inte är experter inom ditt ämne. Jag tror att min undervisning förbättrats tack vare mitt engagemang i tredje uppgiften. Dels för att jag har blivit bättre på att presentera materialet på ett pedagogiskt sätt, och dels för att jag har bättre koll på forskning som ligger utanför mitt eget (något snäva) område, och kan väva in detta i undervisningen. Jag tror dessutom att fördelen med goda färdigheter inom forskningskommunikation är ännu större när det gäller anslagsansökningar. Jag är övertygad om att jag inte hade varit lika framgångsrik att få externa medel om jag inte hade haft så mycket erfarenhet av tredje uppgiften.

Dessa fördelar blir tyvärr uppenbara först i det långa loppet. Så även om jag började med popularisering av min forskning mest för att det var roligt och för att jag ville ”ge tillbaka” till samhället, så har jag fortsatt med det för att jag så småningom började inse vilka fördelar mitt engagemang medförde för min akademiska karriär. Så våga popularisera du med – för din egen skull!