Till försvar för den akademiska medelmåttan

I kölvattnet av Nobelprisutdelningen och de stora forskningsrådens bidragsbeslut kan det vara värt att påminna om att eliten är liten, och att det inte går att bygga ett försvar av enbart spjutspetsar.

När dåvarande utbildningsministern presenterade forskningspropositionen i slutet av 2024 kunde budskapet knappast varit tydligare: Svensk forskning ska bli bättre. Detta ska ske genom specialisering och ett ökat fokus på särskilt viktiga områden där svensk forskning kan bli världsledande. Allra helst ska det ske inom innovationsbenägna eller på annat sätt ekonomiskt lovande områden som kan stärka landets konkurrenskraft.

Forskningsmedel ska i så hög utsträckning som möjligt tilldelas i konkurrens, ett ord som förekommer 181 gånger i propositionen. God forskning betraktas som liktydig med framstående forskning. Att vara framstående, excellent, och genom allmän förträfflighet vinna medel är vad som räknas i denna bild av akademin. I Vetenskapsrådets utlysningar räcker det sällan ens med att vara excellent, du och din ansökan behöver vara outstanding för att forskningsmedel ska komma på fråga.

Att vara framstående, excellent, och genom allmän förträfflighet vinna medel är vad som räknas i denna bild av akademin.

På lärosätenas hemsidor och på LinkedIn, plattformen som verkar ha kriminaliserat uttryck för misslyckanden och besvikelse, ser vi rektorer och dekaner som gratulerar och skryter om sina framgångsrika anställda. Det ser ut som om de poserar med lotterivinnare.

Det forskningspolitiska spåret under sommarens Almedalsvecka var på många sätt en sammankomst för de akademiskt lyckade. Här samlas rektorer och andra i ledande positioner, representanter för akademier och för tankesmedjor. Så vad i hela friden gjorde jag där? Under ett seminarium slog det mig att min roll i dessa sammanhang är att vara en representant för den akademiska medelmåttan. Inte bara de facto som knappt medelmåttigt produktiv forskare själv, utan också som en forskningspolitisk markering:

Det är viktigt att vi ser på forskningspolitiken ur den akademiska medelmåttans perspektiv. Dels för att det är de (vi) som utför och alltid kommer att utföra huvuddelen av det akademiska arbetet. Det är de (vi) som vet vilka förutsättningarna är för att forskning ska kunna bli av. Som vet vad det innebär att inte få tillräckligt utrymme för forskning.

Att fokusera på de ledande blir ett sätt att slippa ta itu med de osäkra, som får skylla sig själva som inte är framstående nog.

När regeringen ”satsar på forskning” genom rekrytering av toppforskare som flyr ett drastiskt försämrat akademiskt klimat i USA, hur påverkar det de överbelastade, de nedläggningshotade, de som bekymrar sig för avsked på grund av övertalighet? Att fokusera på de ledande blir ett sätt att slippa ta itu med de osäkra, som får skylla sig själva som inte är framstående nog.

Någon behöver skapa dålig stämning genom att påtala detta missförhållande. Kanske särskilt när akademiska högtider firas, och frackar, balklänningar och medaljer plockas fram.

Akademiska medelmåttor är absolut centrala för forskning, undervisning och allt annat arbete som behöver utföras för att en institution ska hållas flytande. Insatser utan vilka akademin inte skulle gå runt utförs inte sällan av människor som nätt och jämnt lyckas hålla sig kvar i det system vi nu lever med.

Någon behöver skapa dålig stämning genom att påtala detta missförhållande.

Om du frågar en Nobelpristagare om vad som krävs så är det inte att omges av idel toppforskare, utan att ha en rik och växande forskningsmiljö runt omkring sig. Där folk har tid och utrymme växa, och inte behöver vara färdigvuxna för att få plats.

Rektorer och dekaner får inte glömma bort att de är chefer inte bara för sina framgångsrika medarbetare utan också för dem som fått avslag. Den majoritet av de anställda som verkligen skulle behöva forskningsbidrag för att kunna utveckla sin potential.

En stor andel sitter på osäkra anställningar och trots att de har fantastiska idéer till forskning har de svårt för att hitta finansiering, och funderar på om det är dags att ge upp drömmen om den akademiska karriären.

Akademiska medelmåttor är absolut centrala för forskning, undervisning och allt annat arbete som behöver utföras ...

Forskningspolitiken behöver visa omsorg om dem som befinner sig i den här positionen och ta problem som stress och överbelastning på allvar. Inte bara av vänlighet, även om det är en politisk dygd som gärna får komma tillbaka, utan för att det är väsentligt för att få till ett fungerande forskningsklimat.

De som utformar forskningspolitiken behöver inse att det är en förlust och ett misslyckande varje gång ett lovande projekt går ofinansierat. För forskningens vidkommande är det viktigt att så många som möjligt får ägna sin tid åt att gå loss på forskningen som väcker deras nyfikenhet.

”Vi måste våga prioritera” såg jag någon i ledande akademisk position skriva på LinkedIn nyligen. Men måste verkligen forskningspolitiken göra det? Måste den inte snarare våga satsa brett, och låta forskningen definiera sina egna behov?