Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Till det taktilas försvar

Lukten av kollegans kaffe, armbågar som samsas om plats när stolarna står tätt och möjligheten att känna av stämningen i föreläsningssalen. Det är exempel på taktila dimensioner som Majsa Allelin, lektor i socialt arbete vid Södertörns högskola, saknar i pandemitid.

Kritiken mot distansutbildningar har framhållit många viktiga argument. Till exempel har det varnats för lärarkårens avprofessionalisering när det pedagogiska hantverket standardiseras genom det digitala formatet. Det har påtalats att våra arbetsförhållanden riskerar att bli mer prekära och utbytbara eftersom det går att effektivisera tiden genom att återanvända föreläsningar (senaste nyheten gällande lärarundantaget vid SLU är ett bra exempel). Vidare har det belysts hur vi riskerar att få sämre hälsa och ergonomi genom att bli ännu mer stillasittande än vi redan var. Slutligen har även känslan av alienation och ensamhet uppmärksammats då hela den taktila dimensionen försvinner. Här finns det dock mer att säga.

Eller hur alienerande det är att inte kunna se dem man föreläser för – enbart svarta anonyma rutor som kanske, eller kanske inte, lyssnar

Som forskare och lärare är vi relativt solitära i det dagliga arbetet, därtill lever vi i ett land som redan innan pandemin präglades av en ensamhetsepidemi. Under det gångna året har kollegor jag pratat med uttryckt hur påfrestande det är att undervisa över skärm och i stort sett aldrig få träffa sina kollegor.

Plötsligt saknar de det där småpratet vid kaffemaskinen som de annars undvek. Vissa framhåller de sociala skeendenas abrupta och lite snopna avslut; på en sekund sitter man ensam igen efter att ha varit i kontakt med ett trettiotal människor, inget hejdå som avtar allteftersom personerna med vilka man har olika sorters kontakt med träder ut ur rummet. Eller hur alienerande det är att inte kunna se dem man föreläser för – enbart svarta anonyma rutor som kanske, eller kanske inte, lyssnar (se till exempel Jane Wingrens krönika här i Curie Länk till annan webbplats. och Lena Lid Falkmans krönika i Universitetsläraren Länk till annan webbplats.).

Att ge plats åt någon som ska gå förbi i korridoren, den plötsliga och gemensamma upplevelsen av ett billarm på gatan utanför som gör att vi måste stänga fönstret, den lätta vindpusten av någons skratt i ansiktet.

Anledningen till att vi upplever en större ensamhet fastän vi umgås och interagerar med andra över videolänk tror jag delvis handlar om att hela den taktila erfarenheten försvinner; lukten av kollegans kaffekopp, fötter som råkar stöta till varandra under bordet, armbågar som samsas om plats när stolarnas stöd står tätt intill varandra. Att ge plats åt någon som ska gå förbi i korridoren, den plötsliga och gemensamma upplevelsen av ett billarm på gatan utanför som gör att vi måste stänga fönstret, den lätta vindpusten av någons skratt i ansiktet. Situationer som kan vara mer eller mindre välkomna men som spelar en för sinnena avgörande roll för känslan av att vara på plats med andra. Att vara inbäddad i ett sammanhang som, för att tala med Sartre, på samma gång innebär vår inskränkning som vår frihet.

Att behöva samsas på samma kontaktyta försvinner emellertid i takt med att skärmens tvådimensionella umgängesform tar över. Det taktilas topografi slätas ut och reduceras till enbart seendets och lyssnandets domäner. Kroppen i övrigt lämnas i ett ensamt och fastfruset tillstånd. Den taktila energin får inte sitt utlopp. Så ansamlas en frustration.

Sinnesintryckens reduktion i och med skärminteraktionens närvaro innebär ett amputerat möte.

Detta gäller inte bara kollegor emellan, utan också – och kanske framförallt – i relation till våra studenter. Utöver den rena förmedlingen av information är lärandet nämligen också en form av omsorgspraktik; det handlar om vägledning och stöttning. Relationen mellan lärare och studenter inbegriper en förtroenderelation. Medan läraren förmedlar en känsla av att ”jag tror att du kan klara detta”, förmedlar studenten den ömsesidiga känslan av att ”jag tror att du kan vägleda mig”. För att denna förtroenderelation ska kunna upprätthållas krävs att läraren visar sig med alla de medel som står till buds inom ramen för det pedagogiska hantverket. Detta inbegriper bland annat den spontana möjligheten att ta hänsyn till stämningen i rummet och interagera med studenterna med hjälp av kroppsliga demonstrationer eller artefakter i rummet.

I pandemiska tider måste vi naturligtvis hålla ett fysiskt avstånd, men låt det vara just ett undantagstillstånd.

Mer om skribenten

  • Mjsa Allerin

    Lektor i socialt arbete

Du kanske också vill läsa

Krönika 26 september 2018

I Sverige vill vi gärna att våra barn ska få gå i samma förskola som de andra barnen i kvarteret. Efter förskolan ser vi det som en stor fördel om barnen kan fortsätta sin skolgång...

Krönika 30 november 2014

Är universiteten som studie- och arbetsplats verkligen till för alla, undrar Annika Olsson

Debatt 24 maj 2021

Jacob Färnert, Emmy Schylander, Gustaf J. Bjurhammer

Om skolan ska vila på vetenskaplig grund måste basanslagen till utbildningsvetenskaplig forskning öka. Dagens låga anslag gör det svårt att bygga upp starka forskningsmiljöer som k...