Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Tid att tänka

Förra terminen var jag på besök på Wissenschaftskolleg zu Berlin tillsammans med Sveriges unga akademi och det är ett fantastiskt ställe dit man kan ansöka om att komma för att bo och forska under en tid, skriver Jenny Larsson.

Deras broschyr hade titeln Gain time to think och det fick mig verkligen att börja fundera. För det är ju precis det man skulle behöva: lite tid att samla tankarna och kunna fokusera på forskningen och skrivandet. Ett ordentligt avbrott från vardagen på institutionen där allt rullar på i snabb takt; det ska skrivas riktlinjer, hållas möten, bokas lokaler, arrangeras seminarier, fixas biljetter åt gästföreläsare, och dessutom ska man undervisa flera gånger i veckan – och däremellan ska man alltså försöka hinna pressa in lite forskning.

Men för att jag ska kunna tänka och få nya idéer behöver jag hitta den sammanhängande tid som tycks vara helt nödvändig för at jag ska kunna sjunka in i det djupt koncentrerade tillstånd som är en förutsättning för att jag ska kunna skriva och tänka. Allra helst vill jag kunna flytta in i en helt egen ”bubbla” där jag kan sitta bland mina boktravar med en rejäl kanna kaffe och bara tänka, skriva och fundera. Gärna i flera dagar utan minsta avbrott – förutom för lite sömn då och då. Men för att få till de där värdefulla stunderna krävs det nästan att man reser bort ett tag…

I en institutionsvardag ligger fokus på att prestera, vara till nytta och producera. Men på Wissenschaftskolleg ville man istället lägga fokus på kreativitet och skaparlust – utan ständiga krav på produkt och prestation. Det fanns en medvetenhet om att forskning är en tidskrävande process och att det måste finnas tid att få bara sitta och fundera, kanske småprata med kollegor och vända och vrida på olika idéer och resonemang.

Det lät så underbart, som en drömvärld – långt ifrån vardagen på våra svenska universitet.

Jag vet att jag inte är ensam om att drömma om att hitta sammanhängande tid till att forska. Många lektorer och unga docenter drömmer om att få ordentligt med forskningstid i sina tjänster. Det borde också ligga i universitetens intresse att se till att alla anställda får tid att tänka, skriva artiklar och utveckla sin forskning. Det kommer att bli allt viktigare för universiteten att ha aktiva forskare och högklassig forskning att kunna visa fram i utvärderingarna för att kunna säkerställa fortsatt medelstilldelning. Vetenskapsrådet har nyligen tagit fram en ny modell för fördelning av forskningsresurser som ska premiera kvalitet och prestation i forskning, något som förhoppningsvis kommer att sätta press på universiteten att se till att deras anställda verkligen får möjlighet att forska på arbetstid. Ett sätt att se till att de anställda får utrymme för forskning skulle vara att införa ett system med återkommande sabbaticals, eller forskningsterminer, då forskarna skulle kunna avvika från sina vanliga rutiner för att i stället helhjärtat kunna ägna sig åt att forska, läsa artiklar och skriva egna texter.

Men i väntan på ett sådant system nöjer jag mig med att drömma mig tillbaka till Wissenschaftskolleg för en stund…

Mer om skribenten

  • Jenny Larsson

    Professor i baltiska språk

    Hon skriver om de indoeuropeiska språkens ursprung och hur det är att etablera sig som ung forskare. Jenny Larsson är språkhistoriker vid Stockholms universitet. På sin fritid älskar hon att resa, läsa och lära sig nya språk.

Relaterat innehåll

Nyhet 11 mars 2024

Natalie von der Lehr

Hur handleder man doktorander och hur påverkar deras studieplan det fria kunskapssökandet? Curie har pratat med några forskare som fördjupat sig i handledarrollen och de utmaningar...

Debatt 26 februari 2024

Johan Elf, Uppsala universitet

När det administrativa stödet centraliseras får forskare och universitetslärare mindre tid till forskning och utbildning. Universitetsverksamhet som inte utgår från kärnverksamhete...

Krönika 6 december 2023

Tänk om forskning kunde vara mer som ett maratonlopp. Det borde gå att bryta och komma igen, och även misslyckanden borde kunna få ett erkännande, skriver Natalie von der Lehr.