Universitetslektor i företagsekonomi vid Campus Gotland, Uppsala universitet
Krönika
Tid att nosa på det okända
Nytt år och nya tag. Snart ny termin, med nya kurser. Nya texter som ska skrivas, som ska läsas. Gamla som ska skrivas klart. Saker man lovat skriva som inte behövde vara klart förrän efter nyår – det har plötsligt blivit nu det, skriver Matilda Dahl.
Och snart rullar allt igång, möten och undervisning. Våren, blommorna och ljuset kommer ju också åter under terminens gång. Det känns som en trygg förvissning.
Men precis just nu är det lugnt och tyst på universitetet och alldeles beckmörkt ute. Jag tittar ut och ser Gotlandsfärjan svagt upplyst i skenet av lyktorna som sitter på en stor silo i Visby hamn.
För det här första blogginlägget plockar jag fram ett poem jag skrev någon gång förra året. Jag tror det var i en av alla stunder av tvivel på akademins produktivitetsmått, kombinerad med min egna (o)vilja att anpassa mig till dem. Ju mer man skriver, ju fler man samarbetar med, ju fler konferenser, böcker och artiklar, desto bättre prestation. Men vem ska hinna läsa allt som skrivs?
Ibland kan det nästan kännas som man drunknar i allt som ska sägas, läsas, skrivas, bestämmas, göras. Hur ska vi hinna med? Vad gjorde du 2019, vad planerar du att göra 2020? Då kan man ju knappast svara: så lite som möjligt. Det är verkligen inte ett särskilt gångbart svar i bråda tider av massproduktion av ord, möten, projekt, mål och visioner.
Kanske ska svaret i år ändå trots detta bli: helst inte alltför mycket för jag vill lämna plats för något nytt, som jag inte riktigt vet vad det är. Jag vill ha tid att nosa på det okända, våga vara icke-planerad så långt det går. Jag vill ha tid att tänka, tid att skriva det ännu icke tänkta i lugn och ro. Våga att inte skynda, sitta lite still och förundrat blicka in i det nya året. Stanna upp och tänka och försiktigt bjuda in det nya året att ta plats då mörkret sakta sakta ger vika.
Det skrivs så mycket
Vem ska läsa allt?
Ingen hinner
Hur ska ens någon
Hinna läsa det
just jag skrivit?
Det går att tvinga studenter och kollegor
att åtminstone läsa lite snabbt
Inför ett seminarium
Det går att betala
en opponent, en översättare eller en språkgranskare
Att läsa lite långsammare, lite noggrannare.
Ett annat sätt är att bara skriva korta texter
Som den här
Det går så fort att läsa
Kanske fler då hinner?
Eller att skriva fängslande
En bladvändare
Drama, liv, mord och romantik
Då betalar läsare för att få se vartenda ord
Sen finns det de
Som skriver något viktigt
Relevant, intressant och klokt
På ett begåvat sätt
Det tar tid
Kanske ett helt liv
av skrivande läsande och tänkande
Det kan ju vara riktigt svårt
Att hinna med