Tänk på doktoranden som har långt hem

Jag har tänkt mycket på döden den senaste tiden. Det beror till stor del på att vi hastigt och oväntat fick avliva vår hund nyligen. Men döden har även varit närvarande på andra sätt. Mina föräldrar kom på besök i samband med höstlovet, och jag kunde se hur de åldrats sedan vi senast träffades ansikte mot ansikte för mer än tre år sedan. Jag har dessutom flera kollegor som haft dödsfall inom familjen under höstterminen. Allt detta gör att döden känns påtagligt närmare just nu än vad den brukar göra i vanliga fall.

Döden brukar ofta betraktas som något universellt, som alla kommer att få lära sig att förhålla sig till under sin livstid och slutligen uppleva själv. Alla upplevelser av döden är också unika till viss del. Mina funderingar den senaste tiden har legat någonstans mittemellan det universella och det individuella, och kretsat kring vilka gemensamma utmaningar som följer med livet som akademisk forskare.

Internationell rörlighet är vanligt inom akademin, och ses för det mesta som något positivt. Det är nyttigt att få nya erfarenheter, nya perspektiv, och ett större nätverk genom utlandsvistelser. Och alla universitet vill såklart locka till sig de internationellt mest framstående forskare.

Vi fick tidigt inse att vi i bästa fall kunde bo nära hans familj eller nära min familj, men inte både och.

Men det kan finnas baksidor på det personliga planet. Jag är född och uppvuxen i Kanada och gift med en svensk man. Vi fick tidigt inse att vi i bästa fall kunde bo nära hans familj eller nära min familj, men inte både och. Allt eftersom tiden gått har vi även fått börja tänka på hur vi ska göra när mina föräldrar blir så pass gamla att de behöver stöd i vardagen. Ska vi flytta till Kanada? Ska vi försöka ta hit dem till Sverige? Oavsett hur vi gör blir det krångligt, och eftersom jag inte har några syskon kommer jag inte att kunna dela ansvaret med någon annan.

Vi hoppas att den dagen då någon anhörig plötslig går bort eller blir så pass dålig att hen inte klarar sig själv fortfarande ligger ett antal år in i framtiden. Mycket kan i så fall hända innan dess, så min inställning är för närvarande ”den tiden, den sorgen”. Tankarna finns i bakhuvudet, men det hjälper inte att oroa sig i förväg. Vi får helt enkelt hantera situationen när det blir aktuellt.

Internationella doktorander och postdoktorer som fått flytta ifrån släkt och vänner blir väldigt utsatta när de går igenom en personlig kris...

Att bo långt borta från sina nära och kära kan ställa till det på andra sätt också. Jag nämnde i början att vi har fått avliva vår hund, vilket varit svårt för alla i familjen. Men vi kan åtminstone stötta varandra genom de jobbiga stunderna. Jag kan bara tänka mig hur svårt det hade varit om jag var tvungen att gå igenom det helt ensam. Internationella doktorander och postdoktorer som fått flytta ifrån släkt och vänner blir väldigt utsatta när de går igenom en personlig kris, något som blev extra tydligt under pandemin.

Jag tänker inte försöka föreslå några lösningar på dessa utmaningar. Men jag vill uppmuntra alla till att ha lite extra överseende med kollegor som försöker hantera en personlig kris eller familjekris på distans. Ägna också lite extra uppmärksamhet åt hur de internationella doktorander och postdoktorer i din närmiljö verkar må. Att visa lite extra stöd vid rätt tidpunkt kan göra stor skillnad.