Tänk om vi skulle sluta vädra i akademin?

Det är en oväntat varm septemberdag och mitt yngsta barn suckar över värmen. De får nämligen inte ha fönstren öppna i skolan, eftersom ventilationen inte fungerar som den ska. Låter det bakvänt? Inte alls. Kommunen ska nämligen skicka en tekniker för att kontrollera den. Öppnar lärarna fönstren blir luften visserligen bättre, men då döljs de problem som finns och inget kommer att fixas, förklarar barnet med en tolvårings självklarhet.

Är det något jag glädjer mig åt att mitt barn får lära sig i skolan, så är det hur byråkratiska tillsynsprocesser fungerar.

Samma vecka dricker jag kaffe på Fågelsångens konditori med en kollega från ett annat lärosäte. Systemet är trasigt, konstaterar han, och lägger ut texten om lektorstimmar, klocktimmar, undervisningsprocent, studentmejl, förtroendearbetstid och tentarättning. Fönstren står på vid gavel och Fågelsången är full av akademiker som flytt arbetsplatsen med sina datorer.

Fönstren står på vid gavel och Fågelsången är full av akademiker som flytt arbetsplatsen med sina datorer.

Vi som jobbar med forskning och undervisning på universitetet säljer inte vår tid, vi säljer produktion och förmedling av kunskap. Hur lång tid vårt arbete tar är en administrativ fråga som har relevans i projektbudgetar och bemanningsark, men inte i kursvärderingar eller review-processer.

Som nyantagen doktorand kämpade jag med detta. Jag hade gärna haft stämpelklocka för att kunna bevisa att jag jobbade trots att resultatet vissa dagar inte var mer än ett stycke. Men akademin är ingen tidssäljarbransch och i slutändan är det ingen som bryr sig om texten tog en dag eller en månad att skriva, bara den blir publicerad och citerad. När vi pratar om forskarutbildningens socialisationsprocess så är det bland annat sådana insikter vi menar: att förstå vad som räknas och vad som inte gör det.

... i slutändan är det ingen som bryr sig om texten tog en dag eller en månad att skriva, bara den blir publicerad och citerad.

Det är med andra ord inte konstigt att det uppstår problem när detta sätt att värdera arbete möter administrativa system som följer helt andra logiker.

Kanske är det i ljuset av detta vi ska förstå Sulfs senaste rapport 30 år av underfinansiering Länk till annan webbplats. om systemfel inom högre utbildning, där det konstateras att resurstilldelningen inte följt kostnadsökningarna. Det innebär i praktiken att en tredjedel av den utbildning som levereras inte får någon ersättning. Det visar sig bland annat i ökad stress och att undervisningsrelaterat arbete istället görs på fritiden eller på den tid som egentligen vikts till forskning.

Vi rättar alla tentor även om allokerad tid bara räcker till tre fjärdedelar. Vi suckar inför kollegor, men vi gör det ändå. Det är för studenternas skull, förstås, men även för vår egen, för vad säger det om min kompetens och mitt värde om jag inte lyckas göra allt som måste göras på de timmar som ges?

... kan det i själva verket vara så att det bästa sättet att skapa förändring ibland är att följa systemet?

Människor hanterar organisatoriska problem på olika sätt. Förutom att lämna (exit) kan de verka för förändring genom att berätta om problemen (voice) eller passivt vänta på att saker ska bli bättre (loyalty). Inom akademin är vi överlag duktiga på det där med voice, det ingår så att säga i kollegialiteten.

Frågan är dock: när det gäller problem inbakade i det system som avser styra hur vi arbetar, kan det i själva verket vara så att det bästa sättet att skapa förändring ibland är att följa systemet? Det kan handla om att arbeta enligt de schabloner som finns för undervisningstid, eller att följa ett uppenbart oändamålsenligt administrativt påbud till punkt och pricka. Det betyder naturligtvis inte att vi ska ställa upp på alla dumheter som kommer vår väg. Men så länge vi täcker upp för de problem som finns märks de egentligen inte, och då är det ganska lätt att bortse från våra klagomål.

Kanske är det först när vi låter bli att vädra som avsaknaden av frisk luft blir uppenbar.