Ta ansvar för munhälsan – och livskvalitén för svenska folket

2014-07-01

Krönika av Björn Klinge, professor i parodontologi (tandlossningssjukdomar) vid Karolinska institutet och Malmö högskola, om vikten av forskning kring tand‑ och munhälsa.

I ett internationellt perspektiv ligger tand/munhälsan i Sverige på absolut toppnivå. Det kan felaktigt tolkas som att frågor relaterade till tänder och käksystem nu är lösta för all framtid. Från tandvårdens sida har vi varit ganska duktiga på att bidra med att sprida en sådan positiv bild.

Det råder ingen tvekan om att barn- och ungdom har en mycket gott tandstatus. I medeltal räknat. För de äldre är total tandlöshet i dag mycket ovanligt, också i hög ålder. Bara för några årtionden sedan var situationen mycket annorlunda, både för barn och äldre. Den fria barn- och ungdomstandvården och en tandvårdsförsäkring för vuxna har troligen medverkat till denna förändring. Andra måltidsvanor, fluortandkräm och regelbunden kontakt med tandvården brukar anges som framgångsfaktorer för den förbättrade tandhälsan. Men även en ljus bild har en baksida.

I barn- och ungdomsgrupperna planar förbättringskurvorna ut. I riskgrupperna, särskilt bland barn i socio-ekonomiskt utsatt situation och bland utlandsfödda, uppmärksammas nu stora problem med munhälsan. Också för de äldre blir det tydligt att det krävs mycket stora insatser för att bevara tandhälsan.

Totalt kostar all tandvård i Sverige årligen i storleksordningen 24 miljarder kronor. Inom vuxentandvården betalar patienten själv omkring två tredjedelar av den totala behandlingskostnaden. Ibland kan man undra om den höga självfinansieringsgraden är orsaken till politikernas närmast totala ointresse för att stödja odontologisk forskning. Möjligen är resonemanget att patienten själv betalar merparten av behandlingskostnaden, alltså är det patientens och inte samhällets problem. Detta synsätt delar jag inte.

Det finns vetenskaplig evidens för att personer som förlorar tänder upplever sänkt självkänsla, lägre social status och försämrad funktion. Försämrad tandstatus och förlust av tänder leder alltså till förlust av livskvalitet. Och omvänt: att få behandling vid försämrad tandstatus och tandlöshet innebär att individen återfår orala funktioner: tugga, tala, svälja, le, skratta, kyssa… Man återfår förutsättningar att utföra tidigare sociala aktiviteter. Patienter uttrycker att ”man känner sig som en hel människa igen”. Eller uttryckt på annat sätt: man återvinner sin livskvalitet.

Systematiska översikter av det vetenskapliga underlaget inom tandvården visar på omfattande kunskapsluckor. Det saknas också underlag för att avgöra vilket behandlingsalternativ som är mest kostnadseffektivt. Sådana kunskapsluckor kan möjligen betraktas vara inom socialdepartementets intressesfär. Men för att besvara kunskapsluckor krävs forskning, som rimligen är utbildningsdepartementets område.

Här verkar finnas ett problem, eller med politikernas synsätt: en möjlighet. Ingen behöver ta ansvar. Det är någon annans problem. Det bör påpekas att påvisade kunskapsluckor inte betyder att den vård som utförs är undermålig. Men vi vet inte vilket behandlingsalternativ som är bäst eller mest kostnadseffektivt.

Utbildningsdepartementets retorik i forskningssammanhang innehåller ofta kravet på ”excellens”, eller att forskningsresultat kan hämtas hem från internationella källor. Det är tveksamt om forskning som ger svar på identifierade kunskapsluckor inom tandvårdens område kan betraktas som ”excellent” med utbildningsdepartementets värderingar. Och det finns ingen internationell forskning att hämta hem som besvarat våra identifierade kunskapsluckor.

Så vems ansvar är det att bekosta forskning som leder till att kostnaderna för svensk tandvård – det vill säga årligen 24 miljarder kronor av patientens och samhällets resurser – används till behandling som bygger på vetenskaplig grund? Det verkar inte angå politikerna. Det rör sig ju bara om livskvalitét. För hela svenska folket.