Syrliga synpunkter kan vara bra medicin

Citronen, Citrus medica, har som det latinska namnet antyder anor som medicinalväxt. Nu är kanske det gårdagens kunskap (även om lite vitamin C kanske inte är så dumt i dessa tider). Men citron kan faktiskt ibland vara en ganska bra medicin i det akademiska skrivandet.

Okej, en kanske lite långsökt association där. Det jag tänker på är William Starbucks artikel Turning Lemons into Lemonade: Where Is the Value in Peer Reviews? från 2003. Hans diskussion gäller hur man kan förhålla sig till de review-processer som akademiska tidskrifter håller sig med, men jag tänker mig att hans poänger är ganska insiktsfulla när det gäller att hantera kritik mer generellt.

Starbuck sätter upp som en gyllene regel att en reviewer aldrig har fel. Detta kan kännas ganska hårt, inte minst när man läser vissa kommentarer, men hans poäng är denna: Det handlar om att läsa den återföring man får utifrån ståndpunkten att det inte handlar om en dom över ens skrivande eller forskningskvalitet, utan att det handlar om att man får viktig information om hur ens läsekrets responderar på det man skrivit. Utifrån det kan man sedan ställa sig frågan: Hur ska jag nå fram till min publik med detta?

Det vill säga, när jag får en syrlig respons på något jag skrivit försöker jag att tänka: ”Hm. Vad var det som gjorde att läsaren regerade så här? Vad säger detta om läsarten?” Detta är nu alla gånger inte så enkelt. Självklart är det alltid surt att få review-kommentarer som ifrågasätter det man gjort. För min egen del väcker det inte sällan starka känslor av att vara ifrågasatt eller av att jag känner mig sällsynt korkad och obegåvad. Manus och kommentarer åker ner i byrålådan några dagar innan jag orkar ta tag i det igen.

Men om vi betraktar skrivande som en dialog så är Starbucks betraktelsesätt inte så dumt. I en dialog anpassar vi oss till vår dialogpartners förståelse. Vi vill förklara utan att mästra, dela en insikt och kanske rent av komma fram till en ny, gemensam förståelse. I detta kan kritik vara en central del. Att inte säga till när vi inte förstår, eller när vi tycker att ett resonemang inte fungerar, för inte dialogen vidare; det gör att den avstannar, att vi riskerar en ytlig konsensus eller dissensus utan att få utforska potentialen i de skilda ståndpunkterna. Kritik bör få bli en del av det gemensamma utforskandet av en tankegång, ett sätt att föra de frågor som tankegången väcker till sin spets och dra ut deras konsekvenser. Genom kritiken lär jag mig den andres ståndpunkt och kan därför förhålla mig till den. Jag behöver inte hålla med, men respektera.

Visst låter det mysigt? Så är det förstås inte alla gånger. Alltför sällan om jag ska vara ärlig. Ibland blir det gräl, ibland avstannar dialogen, ibland vill man bara gå därifrån, ibland bör man kanske gå därifrån. Jag vill inte romantisera någonting här. Men jag tänker ändå att även om idealet aldrig inträffar, så är förhållningssättet som Starbuck framhåller viktigt. För att en dialog ska kunna vara vidareutvecklande måste kritiken kunna få vara frän och syrlig om så krävs, och för att den ska kunna vara det, måste kritikern också kunna lita på att den som tar emot kritiken gör det på ett produktivt sätt. Kritik är en ovärderlig del av en dialog.

Och jag tänker att även om inte citronerna alla gånger blir till citronsaft, så har citronen kanske ändå vissa medicinska egenskaper i detta sammanhang.