Sveriges största FoU-projekt talas det tyst om

2018-04-04

Krönika av Thomas Kaiserfeld, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, om Sveriges genom tiderna största forsknings- och utvecklingsprojekt, som hittills kostat ungefär 30 miljarder kronor.

I vår kultur ser framtiden för det mesta ljus ut. Visst finns hot som koldioxid och pandemier. Men förhoppningarna är ändå stora att vi ska kunna övervinna farorna och skapa ännu mer välfärd oavsett om det handlar om klimatsmarta bostäder eller outtömliga energikällor.

Ofta är det forskning och utveckling som gör vår framtid så ljus. Och ju mer vi satsar desto ljusare tycks framtiden bli. Medicinskt kan vi idag bota betydligt fler cancerpatienter än för bara några decennier sedan. Solcellerna blir bättre. Bilarna bensinsnålare. Flygresorna billigare. Och allt har blivit möjligare tack vare forskning och utveckling.

I Sverige satsar vi mycket på forskning och utveckling. Under ganska lång tid har dessutom det forskningspolitiska credot varit att resurserna används bäst i stora program där många arbetar tillsammans under en dokumenterat kompetent ledning. Vi tror att forskning är som effektivast när den används för att lösa stora och viktiga frågor. Mattias Uhlén driver framgångsrikt skapandet av Human Protein Atlas med kostnader i miljardklassen. Sveriges största forskningsprogram är enligt Knut och Alice Wallenbergs stiftelse ett som handlar om att utveckla autonoma system och mjukvara för två miljarder kronor—Wallenberg Autonomous Systems and Software Program, WASP.

Sveriges genom tiderna största forsknings- och utvecklingsprogram förknippas nämligen väldigt sällan med en ljusare framtid.

När det gäller den här typen av megaprojekt är det inte bara kostnaderna som är stora. Samma sak gäller förväntningarna om att de ska bidra till bättre läkemedel eller effektivare produktion. Ju större forskningsprogram, desto större förhoppningar om en ljusare framtid. Så fungerar ofta logiken i forskningspolitiken. Men den stämmer inte alltid.

Sveriges genom tiderna största forsknings- och utvecklingsprogram förknippas nämligen väldigt sällan med en ljusare framtid. För det är inte alls WASP eller någon annan av dagens storslagna satsningar för en bättre värld. Sveriges genom tiderna största forsknings- och utvecklingsprogram startade redan 1982 och är idag uppe i kostnader om sammanlagt ungefär 30 miljarder kronor.

Men istället för att göra vår framtid ljusare handlar det om att göra vår samtid så ljus som man hoppades att den skulle kunna bli på 1960- och 70-talen. Hittills har arbetet kommit så långt att det finns ett konkret förslag. Men ännu är det allt annat än klart att det kommer att accepteras. Vad det handlar om är forsknings- och utvecklingsprogrammet som har som syfte att skapa ett system för att ta hand om använt kärnbränsle och annat avfall från våra kärnkraftverk. I höstas tillstyrkte Strålsäkerhetsmyndigheten tillståndsansökan samtidigt som miljödomstolen hade synpunkter. Nu är det upp till regeringen att fatta beslut.

Aldrig någonsin nämns det på hemsidor eller i reklambroschyrer från Vinnova eller Business Sweden

Med tanke på att det handlar om Sveriges genom tiderna största forsknings- och utvecklingsprojekt är det förvånande hur lite projektet uppmärksammats. Aldrig någonsin nämns det på hemsidor eller i reklambroschyrer från Vinnova eller Business Sweden som annars sällan missar att framhålla Sverige som ledande inom innovation och forskning. Aldrig anförs det i någon forskningsproposition. Sveriges största forsknings- och utvecklingsprojekt är märkligt nog också ett våra minst uppmärksammade.

Skälet är förstås att det inte passar så bra in på våra förväntningar på stora forskningsprojekt, att de ska ligga till grund för en ljusare framtid. Sveriges genom tiderna största forsknings- och utvecklingsprojekt för säker hantering av använt kärnbränsle handlar snarare om att inte göra världen sämre. Men även det borde vara forskning värd att uppmärksamma.

3 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • António de Campos Pereira

    Det behövs en humanist för att få ett enkelt svar på en svår fråga!
    Prof. Thomas Kaiserfeld ger ett utmärkt och enkelt svar till ”gåtan om slutförvaret”, en fråga som har gäckat mig länge. Jag har uttryckt det ungefär så här i ett pressmeddelande om min populärvetenskapliga bok Forsmark bortom Tid och Rum.
    – När jag klev in i förhandlingssalen vid Nacka tingsrätt hösten 2017 insåg jag, att det som jag länge befarat, bekräftades. Att frågan om det använda kärnbränslet från de svenska reaktorerna är en fråga för endast några få invigda, de som länge följt SKB:s forskare i deras sökande efter en lösning.
    Idag är jag senior men jag har forskat länge vid Fysikum, Stockholms universitet, om långsiktiga säkerhetsanalyser av radioaktivt avfall och har alltid frågat mig varför Sveriges största forskningsprojekt genom tiderna var (och är), så okänt av allmänheten. Det finns inte plats för dolda agendor eller konspirationsteorier som svar till den massiva tystnaden som rör ett eventuellt KBS-3 förvar för Sveriges använda kärnbränsle.
    Din förklaring att den moderna människan förväntar sig att vetenskapen alltid ska leverera en ljus framtid är minst sagt träffsäker. Det tror jag tyvärr på. Tack Thomas!

    António de Campos Pereira

    2018.05.06

  • Peder Hjorth

    Det är inte så konstigt att det är tyst om forskningen kring slutförvar. Det är ett projekt, som pågått i 40+ år, och där ingenting egentligen hänt under de 20 senaste. Alla politiska partier har varit delaktiga i att lura väljarna beträffande kärnkraft. Det är klart att de inte vill skylta med att de offrat 30 miljarder på tomma löften. Hela historien är en varning inför det, som sannolikt väntar oss. Våra politiker kommer att försäkra oss att vi tryggt kan fortsätta med vår energiförbrukning ett tag till, eftersom forskarna säkert kommer att hitta på något sätt att suga upp det överskott av koldioxid vi släppt ut. Här talar vi om ett projekt, som har ännu mindre chanser till framgång än det om säker slutförvaring av använt kärnbränsle. Om man misslyckas med uppsugningen, vilket entropilagen pekar på, så återstår en möjlighet att blockera solinstrålningen genom att släppa ut partikelmoln i atmosfären. Bortsett från att det är en nyckfull teknik, som kan skapa många överraskande väderhändelser nere på jorden, så är det något man skulle tvingas hålla på med under hundratals år. Det skulle nog komma att innebära några verkligt prövande århundraden för både Homo sapiens och ett antal andra arter

    2018.05.13

  • Dag Lindgren

    Jag tycker folket överskattar riskerna med kärnkraft inklusive slutförvaring och därför blir granskningen överdrivet rigorös och omfattande. Detta har lett till att människan frivilligt trätt tillbaka från atomåldern och en teknik som skulle kunna mildra övergången från fossila bränslen. Jag har tänkt mycket på kärnkraftens faror och analyserat döda efter Tjernobyl http://blogg.slu.se/forskarbloggen/hur-manga-doda-efter-tjernobyl/ Många döda vid värsta olyckan, men slår man ut antalet på energiproduktionen från kärnkraft blir det inte många..

    2018.06.13

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter