Sveriges största FoU-projekt talas det tyst om

2018-04-04

Krönika av Thomas Kaiserfeld, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, om Sveriges genom tiderna största forsknings- och utvecklingsprojekt, som hittills kostat ungefär 30 miljarder kronor.

I vår kultur ser framtiden för det mesta ljus ut. Visst finns hot som koldioxid och pandemier. Men förhoppningarna är ändå stora att vi ska kunna övervinna farorna och skapa ännu mer välfärd oavsett om det handlar om klimatsmarta bostäder eller outtömliga energikällor.

Ofta är det forskning och utveckling som gör vår framtid så ljus. Och ju mer vi satsar desto ljusare tycks framtiden bli. Medicinskt kan vi idag bota betydligt fler cancerpatienter än för bara några decennier sedan. Solcellerna blir bättre. Bilarna bensinsnålare. Flygresorna billigare. Och allt har blivit möjligare tack vare forskning och utveckling.

I Sverige satsar vi mycket på forskning och utveckling. Under ganska lång tid har dessutom det forskningspolitiska credot varit att resurserna används bäst i stora program där många arbetar tillsammans under en dokumenterat kompetent ledning. Vi tror att forskning är som effektivast när den används för att lösa stora och viktiga frågor. Mattias Uhlén driver framgångsrikt skapandet av Human Protein Atlas med kostnader i miljardklassen. Sveriges största forskningsprogram är enligt Knut och Alice Wallenbergs stiftelse ett som handlar om att utveckla autonoma system och mjukvara för två miljarder kronor—Wallenberg Autonomous Systems and Software Program, WASP.

Sveriges genom tiderna största forsknings- och utvecklingsprogram förknippas nämligen väldigt sällan med en ljusare framtid.

När det gäller den här typen av megaprojekt är det inte bara kostnaderna som är stora. Samma sak gäller förväntningarna om att de ska bidra till bättre läkemedel eller effektivare produktion. Ju större forskningsprogram, desto större förhoppningar om en ljusare framtid. Så fungerar ofta logiken i forskningspolitiken. Men den stämmer inte alltid.

Sveriges genom tiderna största forsknings- och utvecklingsprogram förknippas nämligen väldigt sällan med en ljusare framtid. För det är inte alls WASP eller någon annan av dagens storslagna satsningar för en bättre värld. Sveriges genom tiderna största forsknings- och utvecklingsprogram startade redan 1982 och är idag uppe i kostnader om sammanlagt ungefär 30 miljarder kronor.

Men istället för att göra vår framtid ljusare handlar det om att göra vår samtid så ljus som man hoppades att den skulle kunna bli på 1960- och 70-talen. Hittills har arbetet kommit så långt att det finns ett konkret förslag. Men ännu är det allt annat än klart att det kommer att accepteras. Vad det handlar om är forsknings- och utvecklingsprogrammet som har som syfte att skapa ett system för att ta hand om använt kärnbränsle och annat avfall från våra kärnkraftverk. I höstas tillstyrkte Strålsäkerhetsmyndigheten tillståndsansökan samtidigt som miljödomstolen hade synpunkter. Nu är det upp till regeringen att fatta beslut.

Aldrig någonsin nämns det på hemsidor eller i reklambroschyrer från Vinnova eller Business Sweden

Med tanke på att det handlar om Sveriges genom tiderna största forsknings- och utvecklingsprojekt är det förvånande hur lite projektet uppmärksammats. Aldrig någonsin nämns det på hemsidor eller i reklambroschyrer från Vinnova eller Business Sweden som annars sällan missar att framhålla Sverige som ledande inom innovation och forskning. Aldrig anförs det i någon forskningsproposition. Sveriges största forsknings- och utvecklingsprojekt är märkligt nog också ett våra minst uppmärksammade.

Skälet är förstås att det inte passar så bra in på våra förväntningar på stora forskningsprojekt, att de ska ligga till grund för en ljusare framtid. Sveriges genom tiderna största forsknings- och utvecklingsprojekt för säker hantering av använt kärnbränsle handlar snarare om att inte göra världen sämre. Men även det borde vara forskning värd att uppmärksamma.