Spetsforskning hotar undervisningens bredd

Alla verkar vara rörande överens om vikten av en forskningsförankrad undervisning. Det finns minst två mål med detta. Det ena är att ge studenter ett vetenskapligt förhållningssätt och en god förmåga till kritiskt tänkande. Det andra är att säkerställa att undervisningen är relevant och bedrivs utifrån det dagsaktuella kunskapsläget.

Det förstnämnda målet kan uppnås med undervisning av forskare utan ämnesmässig förankring. Det andra målet, att undervisningen ska vara up-to-date och relevant för fältet, kräver att läraren forskar i ämnet som undervisningen omfattar. För att uppnå detta måste forskningen vara tillräckligt bred och diversifierad för att täcka utbildningarnas kärnämnen.

Men kan vi upprätthålla en tillräckligt bred och samtidigt forskningsförankrad undervisning när forskningsmedel i allt högre grad kanaliseras till spetsforskning och excellenscentra vid den så kallade forskningsfronten? Om en spetsforskare får 25 miljoner eller om 25 forskare får 1 miljon så påverkar det obönhörligen forskningens bredd.

När forskningsfälten snävas in kommer också undervisning och handledning att fokuseras på ämnesområden som för dagen ligger vid forskningsfronten. Undervisningen riskerar att smalna av och likriktas för att följa dagsaktuella forskningspolitiska vindar utan förankring i ämnets rötter. I värsta fall leder det till att kärnämnen inom undervisningen inte längre beforskas.

Undervisningen riskerar att smalna av och likriktas för att följa dagsaktuella forskningspolitiska vindar utan förankring i ämnets rötter.

Så vad händer med kvaliteten inom undervisningen när den bedrivs av lärare som undervisar i ett ämne inom vilket de en gång tog en grundkurs, men sedan inte närmat sig i sin forskning? Förutom risken att det uppstår allvarliga luckor i grundutbildningen, kan man misstänka att undervisningen blir mindre inspirerande och levande.

Det uppstår också problem med handledning av självständiga arbeten på magisternivå och av doktorandprojekt. Forskare som inte bedriver aktiv forskning inom fältet de är satta att handleda har en begränsad förmåga att urskilja och formulera intressanta frågeställningar av relevans för forskningsfältet. Sådana projekt riskerar att bli ointressanta. De för inte fältet framåt och grundlägger inte en forskarkarriär inom ämnet.

Det är universitetens obestridliga uppgift att ta ansvar för en god forskningsanknytning inom undervisningen med en bred täckning av ämnesområdet. Men institutioner med knagglig ekonomi kan i opportunistisk anda inrikta sina rekryteringar på spetsforskare med goda förutsättningar att dra in pengar från forskningsråden.

I den rådande tidsandan används universitetens egna medel i allt högre grad till ”strategiska” excellenssatsningar, i enlighet med politiska önskemål framförda i den senaste forskningspropositionen. Behovet av att anställa lärare med den forskningsprofil som krävs för att täcka behovet av en forskningsförankrad grundutbildning får stå tillbaka. Om detta får pågå under en längre tid riskerar vi att urholka utbildningen av nästa generations forskare och lärare.

Om detta får pågå under en längre tid riskerar vi att urholka utbildningen av nästa generations forskare och lärare.

Att ta in tillfälliga föreläsare och handledare från näringsliv och myndigheter i ”fly-in-fly-out”-liknande punktinsatser är sällan en bra lösning. Dessa lärare har ofta en svag forskningsanknytning och är frikopplade från den institutionsanknutna utbildnings- och forskningsmiljön. Kan poolen av internationella forskare vid utländska universitet upprätthålla bredden i ämneskompetens och kvalitén i undervisningen? Kanske i vissa ämnen.

Men för forskningsfält med förankring i en regional kontext uppstår problem. En del av mitt eget expertområde, den fennoskandiska kontinentens uppbyggnad och utveckling, är ett sådant fält. Annan forskning med regionalt fokus står inför samma dilemma. Här kan bristen på aktiva forskare inte lösas med internationella rekryteringar.

Studenter på magister- och doktorandnivå utför en försvarlig del av den forskning som bedrivs idag. Inriktningen på deras utbildning och forskning styrs till stor del av medelstilldelning från forskningsråden. Deras uppgift är att stötta spetsforskare som utför excellent forskning vid forskningsfronten, inte att värna utbildningarnas breda behov av forskningsanknytning.

Forskningsråden har inte ett sådant uppdrag. Men de är motorer i en utveckling som indirekt riskerar att begränsa den vetenskapliga mångfalden i utbildningen av nästa generations forskare.