Spara tid med twitter och facebook

2014-03-25

Krönika av Åsa Langefors om nyttan med sociala medier2014-03-25

Nyss hemkommen från en fältresa twittrade marinbiologen John Bruno ”new result: fish composition shift on 15 Belize reefs following 2010 #lionfish inavsion…” Inom ett par timmar svarade en följare att han hade liknande data från samma rev, från åren före Brunos studier – och ett nytt samarbete var ett faktum.

Vid en annan studie krävdes omedelbar artbestämning av tusentals insamlade fiskar från en förgiftad flod i Guyana, för införsel av materialet till forskningslaboratoriet i Oregon, USA.

Smått panikslagna laddade professor Brian Sidlauskas och hans team snabbt upp foton på alla insamlade fiskarter på facebook. Nästa morgon hade majoriteten av de tusentals fiskarna identifierats av de fiskexperter världen över som fanns i Sidlauskas nätverk.

Det var många arbetstimmar fiskforskarna sparade genom sociala medier! Och vem behöver inte spara tid? För många arbetsuppgifter och hög ambitionsnivå, kombinerat med för få timmar per dygn tillhör forskarens vardag. Ändå får jag ofta mothugget ”Åh nej, inte ytterligare en sak, jag har redan för mycket att göra”, när jag pläderar för sociala medier för forskare.

Men är nätverksbyggande, att hålla sig uppdaterad på forskningsfronten och få ut maximalt av konferenser ”ytterligare saker” som läggs till arbetsbördan? Kommunicerar sin forskning, letar relevanta publikationer och diskuterar vetenskapliga frågor, det gör man väl redan som forskare? Sociala medier är bara ett oumbärligt hjälpmedel som tar dessa arbetsuppgifter till nya dimensioner och öppnar upp helt nya möjligheter. Här göms nämligen praktiska verktyg som förenklar, speedar upp, effektiviserar och gör arbetet roligare.

På sätt och vis är Twitter och Facebook ett ständigt pågående cocktailparty, bara att droppa in när tillfälle ges. Här finns samarbetspartners, potentiella post-docar, referees och andra kollegor som snart blir dina ”vänner” och ”följare”. Efter ett par månaders strategiskt minglande på Twitter eller Facebook har man ett professionellt nätverk som det skulle ta tiotals år att bygga upp på traditionellt vis.

Riktig partystämning blir det när det blir konferensdags! Då twittras det vilt från föredrag, workshops och diskussioner! Du behöver inte ens åka på konferensen för att snappa upp allt spännande. Dumpa beslutsångesten över vilken session som är intressantast – gå på en, följ resten på Twitter.

Det är också på ”cocktailpartyt” du får höra om nya, spännande studier. De flesta tidskrifter med självaktning delar nya publikationer via diverse sociala medier. Förutom dessa, kan man ”följa” och ”gilla” personer och organisationer som ”filtrerar” flödet av artiklar. Man hittar ganska snart vilka som gör vettig och relevant sållning.

Det tar några minuter att komma igång. Liksom det tar en stund att installera och lära sig ett nytt dataprogram eller en ny apparat. Men sedan är det bara att glida in på cocktailpartyt. Smyg runt och tjuvlyssna först, fånga upp nya resultat och publikationer. Snart träffar du på en bekant, inflikar en kommentar här och där, länkar en studie, berättar om senaste acceptet. Därifrån är steget till att göra som Sidlauskas – slänga ur sig en fråga – inte långt. Med en stor del av den vetenskapliga expertisen i fältet till hands några sekunder eller minuter bort, är svaren alltid nära. Vips börjar följarna trilla in och nätverket växer bit för bit. Och snart blir den relevanta frågan ”Hur hann du med någon forskning före sociala mediernas tid?”