Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Skriva vetenskapligt påminner om att skriva romaner

Krönika av Niklas Magnusson, forskare vid SINTEF Energi i Trondheim och författare, om likheterna i att skriva vetenskapligt och skönlitterärt.

Jag har just gett ut en deckare. Den får mer uppmärksamhet och blir mer läst än någon av mina vetenskapliga publikationer. Det ligger i sakens natur; fler är intresserade av temat, fler förstår det, och de flesta – till och med bland mina forskarkollegor – föredrar en stunds underhållning på kvällen framför vetenskapliga artiklar, även om de är illustrerade med fotografier och grafer i färg.

Samtidigt slår det mig att likheterna är stora mellan å ena sidan vetenskapliga publikationer och ansökningar om forskningsanslag, och å andra sidan skönlitterära verk. Fakta mot fiktion. Det kan låta som två olika världar, men vissa grundläggande principer är desamma.

Läsaren måste förstå vad vi gjort i laboratoriet, liksom den måste förstå varför karaktärerna i boken agerar på det ena eller det andra sättet. Också här måste vi krydda med konflikt (problemställning), för vi har många små problem att lösa innan vi når fram till resultatet

I skönlitterärt skrivande är konflikter av olika slag centralt. Det är de som gör boken intressant. Det kan vara uppfattningar som ställs mot varandra, gåtor, eller till synes oförklarliga händelser. Om du inte vet vad du ska skriva, skärp konflikten, är ett vanligt tips. Detsamma gäller för det vetenskapliga arbetet, men där kallas det problemställning. Vi snirklar oss fram till den i introduktionen och den definierar hela artikeln (eller ansökan). Vi måste göra läsaren intresserad, låta den förstå vilket mysterium vi ska lösa, och varför det är så viktigt.

Huvudkonflikten bestämmer handlingen, som motsvarar metoden eller metodiken i artikeln eller ansökan. Här presenterar vi detaljerna som visar hur vi löser problemställningen. Läsaren måste förstå vad vi gjort i laboratoriet, liksom den måste förstå varför karaktärerna i boken agerar på det ena eller det andra sättet. Också här måste vi krydda med konflikt (problemställning), för vi har många små problem att lösa innan vi når fram till resultatet och vi använder ofta metoder som vi utvecklat själva. Läsaren ska kittlas av dem och förstå att de är nödvändiga, liksom när personerna i boken tar sig igenom svårigheter på vägen mot upplösningen.

Så kommer just upplösningen, eller resultatet som det kallas i vetenskapliga artiklar. Här får vi svaret på gåtan, eller mätvärdena presenterade i tabeller och grafer. De innehåller med fördel en viss överraskning, för hade vi vetat på förhand hur det slutade hade vi inte velat läsa boken, och vi hade inte behövt göra studien.

Inom vetenskapen litar vi inte på läsaren i samma utsträckning

Men här tar likheterna slut. I romanen är det inte tillåtet att diskutera resultaten, och absolut inte att dra några slutsatser. Det är upp till läsaren och är en del av upplevelsen. Inom vetenskapen litar vi inte på läsaren i samma utsträckning (eller så antar vi helt enkelt att den är lat och helst bara läser sista sidan). Vi drar själva slutsatserna, så objektivt vi kan, och om någon är oense så får den skriva en artikel om det.

Själva arbetet då, skönlitterärt skrivande kontra forskning? För mig har de mer gemensamt än jag trodde innan jag började skriva. En bok är som en modell, allt händer innanför ett skal där jag vrider och vänder på händelser och karaktärer, så att de till slut passar in i ett förlopp som både är troligt och som leder någonstans där ingen varit förut. Det är ju det vi siktar på i forskningen också, att ta reda på det ingen vet. Och precis som i forskning krävs det fantasi, precision och mängder av tålamod.

Den stora skillnaden till slut. Ensamheten. Författare diskuterar sällan med kollegor. Det finns inget team att bolla idéer med. Kanske sitter det gula papperslappar på tavlan, men ingen suddar ut ekvationen som var fel eller pilen som skulle haft omvänd riktning. Forskargruppen som gör att ett plus ett blir tre saknas. Där har författarna något att lära, den komplementära gruppen av individer som driver en bra forskargrupp framåt kan gärna exporteras.

Niklas Magnussons blogg Länk till annan webbplats.

Mer om skribenten

  • Forskare

    Han är forskare vid SINTEF Energi i norska Trondheim, samt författare, aktuell med boken Offerlamm.

Relaterat innehåll

Krönika 13 mars 2024

Alltför många ord och bisatser, tappade trådar och en självbelåten attityd. Det kännetecknar det stofila skrivandet som i värsta fall fungerar som en propp mot spridandet av nya ta...

Nyhet 5 mars 2024

Anders Nilsson

Hur lyckas man med sin Marie Curie-ansökan? Det vet Gabriele Greco och Konstantin Nestmann som båda fick 100 av 100 poäng och nu är anställda som postdoktorer i Sverige.

Nyhet 28 februari 2024

Keiko Snarberg

Att söka medel för forskning tar tid och kräver planering. Curie har bett tre erfarna forskare om tips på hur man skriver sin första ansökan för att öka chanserna att få den bevilj...