Skräm inte bort unga forskare ifrån akademin

Det högre seminariet på en institution är, när det fungerar, något av det finaste vi har på våra lärosäten. Möjligheten att delta i seminariet är en starkt bidragande orsak till att ett arbetsliv på en akademisk institution är så lockande för så många. Ungefär en gång i veckan, idealt sett, presenteras ett utkast till en artikel som en forskare behöver få respons på, och inlästa kollegor kan bidra med kritiska men konstruktiva synpunkter. I bästa fall.

I synnerhet för doktorander är det högre seminariet ett viktigt forum för att testa avhandlingsidéernas bärkraft. Men när jag började min doktorandtjänst för drygt 20 år sedan upptäckte jag ett oroväckande beteende bland de andra doktoranderna när de skulle lägga fram material på högre seminariet. Seminariet schemalades först tidigt på terminen, sköts sedan upp, ofta på obestämd tid, för att till sist försvinna ur planeringen.

I synnerhet för doktorander är det högre seminariet ett viktigt forum för att testa avhandlingsidéernas bärkraft.

Samtidigt såg jag bland mina doktorandkollegor (det är ofta lättare att iaktta sådana här beteendemönster hos andra än hos sig själv) en tendens att skriva längre och längre kapitel för att kunna bemöta varje tänkbar invändning mot argumentationen. I ett minnesvärt fall kunde en doktorand som först inte blev färdig med sina kapitel, till slut knappt ens slutföra en mening utan att haka upp sig på kvalifikationer, bisatser, och parenteser för att inte bli påkommen med att ha påstått något ohållbart.

Det var ungefär då, några år in på forskarutbildningen, som jag myntade begreppet Pallas Athena-komplexet för att beskriva det här fenomenet. Pallas Athena (Athena) är en gudinna i grekisk mytologi som föds genom att springa fullt rustad för strid ur Zeus huvud, redan från dag ett redo att försvara sig. Och det var så vi började behandla våra avhandlingsutkast; ingen ville längre lägga fram något ofärdigt, något som riskerade att sablas ned vid ventilering.

Det är inte så konstigt att den här impulsen uppstår; folk vill i regel ge ett bra första intryck och visa att doktorandtjänsten man tilldelats var en god investering för institutionen. Och det är då man börjar skjuta upp seminarier. Och ju längre tid det tar att bli färdig med ett utkast, desto viktigare känns det att det du visar upp är något som saknar luckor.

Folk vill i regel ge ett bra första intryck och visa att doktorandtjänsten man tilldelats var en god investering för institutionen.

Det finns två problem med det här beteendet. Det ena är att doktoranderna missar vitsen med ett forskningsseminarium och med ett universitet som arbetsplats överhuvudtaget. Seminariet är designat för att ett utkast ska diskuteras när det fortfarande är formbart. Hela poängen är att texterna som ventileras ska ändras som ett resultat av den kritik du får.

I en miljö som präglas av konkurrens är det dock nästintill ofrånkomligt att du riskerar att visa dig sårbar, och tolkar kritiken som att dina kolleger genomskådat att du inte har vad som krävs. (Så jo, det finns ett starkt samband mellan Pallas Athena-komplexet och ”impostor syndrome”.) Det upplevda behovet av att komma med en stridsduglig text beror på ett bristande förtroende för att seminariet ska hjälpa dig. Pallas Athena behövde komma rustad eftersom hon inte kunde förlita sig på Zeus uppfostringsmetoder.

Det andra problemet är att ju längre du arbetar med en text för att göra den osårbar, desto mer tenderar du att tappa greppet om hur texten läses av en utomstående läsare. Du ser svagheter som ingen annan ser, och blir ibland också blind för styrkor som är uppenbara för andra. Risken är också att du börjar redigera och riva upp stycken av din text för att slippa försvara den i dess nuvarande form. Jag kallar detta, med en annan antik referens, för ”Peneloping”, efter Odyssevs fru Penelope som rev upp sin väv varje natt för att slippa bli klar och tvingas välja ny friare.

Du ser svagheter som ingen annan ser, och blir ibland också blind för styrkor som är uppenbara för andra.

De som löper störst risk för att utveckla ett Pallas Athena-komplex är de som fostrats i en föreställning om forskare som ensamma genier, alltså forskare inom fält där ensamarbete är normen och där konkurrensen mellan medarbetare är hård. Risken är också särskilt hög i en seminariekultur där deltagare är ute efter att hitta förödande svagheter, snarare än att hjälpa varandra.

Det fanns sådana tendenser i seminariet jag fostrades i, och jag har stött på det många gånger sedan dess. Det finns vanligtvis en godhjärtad tanke bakom denna kultur, baserad på att en text bäst ”härdas” under extrema omständigheter. Problemet är bara att en sådan kultur uppenbarligen inte fungerar stärkande för alla, och sorterar ut personer som under bättre förhållande kunnat åstadkomma fantastisk forskning.

Ett råd till handledare både för doktorander och studenter är att vara vaksamma på tidiga tecken på detta fenomen. Men framförallt att utveckla en sund seminariekultur som inte skrämmer bort unga forskare. För dig som själv lider av det här beteendet är det viktigt att närvara på andras seminarier och konferenser, och inse att folk skamlöst lägger fram saker i ännu sämre skick än du själv gör.

Och kom ihåg att akademiskt arbete är en process med många olika stadier. En text eller en ansökan, som i sin slutgiltiga form ska vara så välformulerad att du kan släppa ut den på egen hand i världen och inte ens behöver försvara den själv, ser aldrig någonsin ut så från början.