Ser du hela månen, eller bara en skärva?

De ljusa pojkrösterna når mig från höger där jag står och försöker fånga månen på en någorlunda skarp bild. När jag tittar dit ser jag dem komma, i pösiga vinteroveraller och dragandes på varsin snowracer.

De tittar upp mot himlen och den ena av dem verkar se vad jag ser:

“Å va coolt, kolla, man ser hela månen fast det bara är en skärva som lyser.”

Det är stjärnklart och planeten Venus står nästan rakt ovanför månen, som lyser starkt i en mycket smal skärva. Fastän enbart en bråkdel av månen lyser upp, avslöjar dess gulvita ljus ändå hela månkroppen, rundningen som en svag skugga. All information finns där, om man har förmågan att se den. Båda pojkarna ser Venus. Men medan den ena ser hela månen ser den andre bara den upplysta skärvan.

“Mycket coolare när man ser hela månen”, säger han.

“Man ser ju hela månen”, säger kompisen.

All information finns där, om man har förmågan att se den.

De fortsätter prata, de tittar på samma himlakropp men ser uppenbarligen helt olika saker. Var och en av dem tar till sig den information han har förmågan att uppfatta, men lyssnar också välvilligt på vad den andre säger sig se.

När jag står där under den svarta himlen, omgiven av gnistrande vit snö och en kompakt tystnad som bryts enbart av barnens klara röster, blir det tydligt hur olika information kan tolkas.

Och att den som förmedlar information har en otrolig möjlighet att välja vilken information som ska förmedlas. Som mottagare kan man å sin sida välja om man vill nöja sig med den framförda informationen, eller om man vill ta reda på mer: Se efter om hela månen faktiskt är där även om man bara ser en skärva av den.

Inom akademin finns det gott om situationer där vi förväntas ge utlåtanden av olika slag och fatta beslut inom vårt expertområde. Då förlitar vi oss på den mångåriga kompetens vi besitter. Månen är alltid full.

Man måste veta vad man röstar på. Man har det ansvaret.

Men så finns det en annan typ av beslut vi förväntas fatta, i rollen som ledamot i olika typer av styrelser och kommittéer. Det här är uppdrag vi går in och ut ur – men där vi ändå kan representera en hel yrkeskategori och fatta beslut som påverkar hela verksamheter. Uppdrag som innebär skyldigheten att sätta sig in i nya ärenden utanför våra egna ämnesområden. Och där vi behöver anstränga oss mer för att se bortom den kunskap vi redan besitter.

Det här är möjligen extra viktigt inom akademin där ledamöterna kanske inte har styrelsearbetet som sitt främsta intresse. Men där varje ledamots röst ändå väger lika. Man måste veta vad man röstar på. Man har det ansvaret: Att investera tid och energi till att granska den information som finns, och kanske inte nöja sig enbart med den information som presenteras.

Att observera styrelser i arbete har lett mig till insikten att man faktiskt kan – bör – tacka nej till dylika uppdrag om man upplever sig sakna rätt kompetens, och särskilt om man inte har för avsikt att lägga tid på att skaffa sig sådan.

Det är en unik möjlighet att vara med och bestämma. Och då bör man också se till att vara rustad för den uppgiften.

När styrelsens beslut kommer ligga till grund för hur en verksamhet ska bedrivas framöver, ja då bör ledamöterna ha ordentligt på fötterna när de räcker upp sina händer. Att delta i kommittéer och styrelser ska inte hanteras som en välbehövlig paus från forskning och undervisning, eller ett nödvändigt ont som ingår i tjänsten. Det är en unik möjlighet att vara med och bestämma. Och då bör man också se till att vara rustad för den uppgiften.

Men hur kan vi kvalitetssäkra beslutsprocesser? ”Utan tvivel är man inte klok”, Tage Danielssons bevingade ord. Och visst är det ändå bättre att tvivla och ifrågasätta innan. Efteråt kan det ju vara för sent. Tre viktiga komponenter: Kompetens för uppgiften, aktivt deltagande, högt i tak. Och detta innan man förväntas lyfta sin hand för ett ja eller ett nej.

Men hellre välvädrade beslut som bygger på kunskap och engagemang, hur spretande rösterna än fördelas.

För även om all information tillåts komma fram är det ju inte säkert att alla kommer ha samma åsikt när det kommer till att fatta beslut, snarare är sannolikheten ganska liten. Men hellre välvädrade beslut som bygger på kunskap och engagemang, hur spretande rösterna än fördelas, än enhälliga beslut fattade av en tyst styrelse där ledamöterna följde med strömmen.

Ibland kanske nya glasögon räcker för att se hela bilden, ibland är det nödvändigt med en större ansträngning. När de två pojkarna strosar vidare mot pulkabacken hör jag hur de fortsätter fundera på vad som är coolast, att se hela månen eller bara en skärva.