Se forskning som en lagsport

“Vi har tappat Elin!”

I toakön någonstans längs Vätterns västra strand en dag i mitten av juni trycker vi i oss vetebullar och saltgurka samtidigt som vi börjar krångla av oss cykeltröjorna – ty den som med fumliga fingrar försökt få av sig hängselbyxor i en bajamaja utan att godiset i tröjans ryggficka ska ramla ut vet att det inte är något man gör i en handvändning.

En kvinna kommer springande mot toaletterna – det är hon som heter Elin – men hon vänder när hon ser den långa kön. En snabb överläggning med några lagkamrater, och så springer hon in bakom några soptunnor istället. Strax därefter rullar hennes lag, alla i likadana tröjor, ut från depån. Utan Elin.

I vårt lag om fyra väntade vi på varann – vi skulle gå i mål tillsammans eller inte alls. I Elins lag kom majoritetens tid i första rummet och det var underförstått att de skulle tappa några efter vägen − även om det bara var för ett toabesöks skull. Det ena är inte nödvändigtvis bättre än det andra, vi hade bara olika mål och strategier.

I vårt lag om fyra väntade vi på varann – vi skulle gå i mål tillsammans eller inte alls.

För att begripliggöra arbetet i akademin är det inte helt ovanligt att använda idrottsmetaforer. Ibland liknas forskningsprocessen vid ett maraton, ibland vid höjdhopp. Och efter att ha tillryggalagt de 315 kilometrarna runt Vättern känns cykellopp som en på många sätt lämplig metafor: det kommer att gå tungt emellanåt och då måste du fortsätta trampa och inte ge upp fastän du bara är halvvägs och det blåser motvind och andra cyklar om dig.

Det är ingen slump att de sporter som oftast nämns i dessa sammanhang är individuella grenar. Akademin är extremt individualistisk, även om vi ser oss som peers, värderar kollegialitet och samarbetar i olika konstellationer. Vi pratar gärna om gruppen, om nätverket, om miljön, men det meritokratiska system vi verkar inom har sitt fokus på individen.

Det är individer som får forskningsbidrag, som publicerar och befordras. Ett Nobelpris kan visserligen delas mellan upp till tre personer, men det är fortfarande individer som prisas och de allra flesta som varit med och tagit fram den nya kunskap som belönas får varken prispengar eller festinbjudan.

Ju mer avancerade uppgifter vi är satta att lösa, desto mer av ett problem riskerar akademins utpräglade individualism att bli

Ju mer avancerade uppgifter vi är satta att lösa, desto mer av ett problem riskerar akademins utpräglade individualism att bli, eftersom komplexa frågor är beroende av olika slags expertis. Att arbeta som ett team kan ge bättre förutsättningar för forskningsgenombrott, men också för mer rutinartade arbetsuppgifter.

Ett team skiljer sig från en grupp på så sätt att teamet har ett gemensamt mål, arbetar tillsammans för att nå det och består av personer som alla bidrar med något unikt som teamet behöver. Teammedlemmarna kompletterar på så sätt varandra och tillsammans kan de uppnå något som ingen av dem skulle kunna uppnå på egen hand.

Oavsett om det gäller att producera forskning, att ge en kurs eller att utforma en administrativ process kan det alltså finnas en poäng med att arbeta komplementärt snarare än parallellt. Med andra ord: istället för att göra ungefär samma sak (men tillsammans) kan vi uppnå mer om var och en bidrar med just det som den är bäst på.

Istället för att göra ungefär samma sak (men tillsammans) kan vi uppnå mer om var och en bidrar med just det som den är bäst på.

Men så jobbar vi i de flesta fall inte inom akademin. Den som är en klippa på analys men mindre bra på att skriva förväntas ändå skriva, den som är en strålande skribent men inte kan prata inför folk förväntas ändå presentera på konferenser, och den som är fantastisk i föreläsningssalen men en administrativ katastrof förväntas ändå som kursansvarig koordinera scheman och lärarlag.

Förr tänkte jag på cykling som en individuell sport. Nu tänker jag på det som en lagsport. När du ligger i en klunga kan du göra av med upp mot 30 procent mindre kraft än när du cyklar ensam. Och genom att turas om att ligga längst fram och ta vind kan laget som helhet både cykla snabbare och spara på musklerna till de tunga klättringarna. Det behöver inte betyda att alla i laget till varje pris ska med, men det betyder att alla fyller en viktig funktion som laget är beroende av.

Och så är det ju så mycket roligare.