Prenumerera på Curies nyhetsbrev

Nyheter, krönikor och debatter om forskarens vardag och aktuella forskningsfrågor. Varje vecka i din inkorg. Ges ut av Vetenskapsrådet.

Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Montage med Marie Flinkeldt och tävlingscyklister i en klunga på landsväg

Lagmedlemmar kompletterar varandra och kan tillsammans uppnå något som de inte kan på egen hand, skriver Marie Flinkfeldt. Foto: James Thomas / Unsplash

Krönika

Se forskning som en lagsport

Akademin är extremt individualistisk. Men att arbeta som ett team kan ge bättre förutsättningar för både forskningsgenombrott och mer rutinartade arbetsuppgifter, skriver Marie Flinkfeldt.

“Vi har tappat Elin!”

I toakön någonstans längs Vätterns västra strand en dag i mitten av juni trycker vi i oss vetebullar och saltgurka samtidigt som vi börjar krångla av oss cykeltröjorna – ty den som med fumliga fingrar försökt få av sig hängselbyxor i en bajamaja utan att godiset i tröjans ryggficka ska ramla ut vet att det inte är något man gör i en handvändning.

En kvinna kommer springande mot toaletterna – det är hon som heter Elin – men hon vänder när hon ser den långa kön. En snabb överläggning med några lagkamrater, och så springer hon in bakom några soptunnor istället. Strax därefter rullar hennes lag, alla i likadana tröjor, ut från depån. Utan Elin.

I vårt lag om fyra väntade vi på varann – vi skulle gå i mål tillsammans eller inte alls. I Elins lag kom majoritetens tid i första rummet och det var underförstått att de skulle tappa några efter vägen − även om det bara var för ett toabesöks skull. Det ena är inte nödvändigtvis bättre än det andra, vi hade bara olika mål och strategier.

I vårt lag om fyra väntade vi på varann – vi skulle gå i mål tillsammans eller inte alls.

För att begripliggöra arbetet i akademin är det inte helt ovanligt att använda idrottsmetaforer. Ibland liknas forskningsprocessen vid ett maraton, ibland vid höjdhopp. Och efter att ha tillryggalagt de 315 kilometrarna runt Vättern känns cykellopp som en på många sätt lämplig metafor: det kommer att gå tungt emellanåt och då måste du fortsätta trampa och inte ge upp fastän du bara är halvvägs och det blåser motvind och andra cyklar om dig.

Det är ingen slump att de sporter som oftast nämns i dessa sammanhang är individuella grenar. Akademin är extremt individualistisk, även om vi ser oss som peers, värderar kollegialitet och samarbetar i olika konstellationer. Vi pratar gärna om gruppen, om nätverket, om miljön, men det meritokratiska system vi verkar inom har sitt fokus på individen.

Det är individer som får forskningsbidrag, som publicerar och befordras. Ett Nobelpris kan visserligen delas mellan upp till tre personer, men det är fortfarande individer som prisas och de allra flesta som varit med och tagit fram den nya kunskap som belönas får varken prispengar eller festinbjudan.

Ju mer avancerade uppgifter vi är satta att lösa, desto mer av ett problem riskerar akademins utpräglade individualism att bli

Ju mer avancerade uppgifter vi är satta att lösa, desto mer av ett problem riskerar akademins utpräglade individualism att bli, eftersom komplexa frågor är beroende av olika slags expertis. Att arbeta som ett team kan ge bättre förutsättningar för forskningsgenombrott, men också för mer rutinartade arbetsuppgifter.

Ett team skiljer sig från en grupp på så sätt att teamet har ett gemensamt mål, arbetar tillsammans för att nå det och består av personer som alla bidrar med något unikt som teamet behöver. Teammedlemmarna kompletterar på så sätt varandra och tillsammans kan de uppnå något som ingen av dem skulle kunna uppnå på egen hand.

Oavsett om det gäller att producera forskning, att ge en kurs eller att utforma en administrativ process kan det alltså finnas en poäng med att arbeta komplementärt snarare än parallellt. Med andra ord: istället för att göra ungefär samma sak (men tillsammans) kan vi uppnå mer om var och en bidrar med just det som den är bäst på.

Istället för att göra ungefär samma sak (men tillsammans) kan vi uppnå mer om var och en bidrar med just det som den är bäst på.

Men så jobbar vi i de flesta fall inte inom akademin. Den som är en klippa på analys men mindre bra på att skriva förväntas ändå skriva, den som är en strålande skribent men inte kan prata inför folk förväntas ändå presentera på konferenser, och den som är fantastisk i föreläsningssalen men en administrativ katastrof förväntas ändå som kursansvarig koordinera scheman och lärarlag.

Förr tänkte jag på cykling som en individuell sport. Nu tänker jag på det som en lagsport. När du ligger i en klunga kan du göra av med upp mot 30 procent mindre kraft än när du cyklar ensam. Och genom att turas om att ligga längst fram och ta vind kan laget som helhet både cykla snabbare och spara på musklerna till de tunga klättringarna. Det behöver inte betyda att alla i laget till varje pris ska med, men det betyder att alla fyller en viktig funktion som laget är beroende av.

Och så är det ju så mycket roligare.

Mer om skribenten

  • Universitetslektor i socialt arbete

    Hon skriver om hur akademin fungerar och relationen till det omgivande samhället. Marie Flinkfeldt forskar vid Uppsala universitet om samtal och kommunikation inom välfärdsstaten.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 11 september 2024

Johan Frisk

Vad ska svenska lärosäten göra om kriget bryter ut? Stänga ner? Fortsätta som vanligt, som de försöker göra i Ukraina? Idag är lärosätenas roll i totalförsvaret oklar. Men flera sa...

Debatt 2 september 2024

Rachel Irwin, Lunds universitet

Trots att riskerna med fältarbete är välkända diskuteras de sällan i forskarutbildningen. Frågor kring risk och säkerhet bör behandlas i doktorandkurser om metoder eller etik och u...

Krönika 19 augusti 2024

Att få jobba oavbrutet och bli klar. Att riktigt känna upptäckarglädjen, njuta av att utforska något okänt. Åsa Mackenzie berättar om hur hon under några magiska sommarveckor hade ...