Samhällsvetenskap i återvändsgränd

2012-05-23

Krönika av Li Bennich-Björkman

Under de senaste decennierna har en växande inre spänning mellan en mönstersökande och en terapeutisk samhällsvetenskap gjort sig gällande. Mönstersökarna finner vi bland nationalekonomer och psykologer, till viss del även inom statskunskap. De mer terapeutiskt orienterade forskarna finns framförallt inom sociologi, företagsekonomi och pedagogik. Medan mönstersökande samhällsvetenskap strävar efter att hävda något (som kan visa sig vara fel) om mer universella eller partiella mönster i mänskligt beteende, avvisar den terapeutiska samhällsvetenskapen sådana anspråk. Istället bejakar den de ”multipla” verkligheter som konstituerar världen. Målet är inte att hävda något, vilket enligt denna världsbild ter sig lönlöst, utan att representera, emancipera, ibland läka och hela.

Den terapeutiska samhällsvetenskapen med sitt pluralistiska förhållningssätt speglar en utveckling mot ökad individualisering i våra västerländska samhällen. Det är ett förhållningssätt där pluralism och tolerans sätts i högsätet och där ett terapeutiskt betraktelsesätt på tillvaron blir det humana och utvecklande. Samhällsvetenskaperna med sin väl uppskruvade lyhördhet inför sitt objekt — människan och hennes sociala omgivning — har därför kommit att kraftigt influeras av dessa dominerande tendenser.

I en sådan värld framstår den hävdande samhällsvetenskapen som omodern: framvuxen i en social och kulturell verklighet där auktoritet kunde hävdas, vissa val var mer rätta än andra och någon kunde göra anspråk på att uttolka världen med bättre redskap än andra.  Den subjektiva komplexiteten är däremot i takt med tiden, en produkt av de större värderingsförändringar som präglat efterkrigstidens västvärld. Vetenskapen är härvidlag en av de sista auktoriteterna som monteras ned, i likhet med tidigare kyrklig, politisk och professionell auktoritet.

En skillnad i förhållande till dessa auktoriteter är att nedmonteringen av vetenskapen också kommer inifrån. Vi forskare ska inte sätta oss på våra höga hästar och tala om vad människor upplever, känner och erfar, är ett återkommande argument. Som subjektiv hållning måste detta bejakas och respekteras.

Problemet är bara att medan hävdande samhällsvetenskap leder till kontinuerlig dialog och kommunikation, blir resultatet av den terapeutiska en rad, parallellt pågående, monologer där få tvingas förhålla sig till varandra. I Robert Bellahs storartade studie (1985) av den amerikanska samhällsutvecklingen talar en terapeut uppgivet om politik som ett omöjligt projekt därför att människor ser och värderar tillvaron så olika: ”And so it´s like politics is just essentially a dead end”. På samma sätt har den terapeutiska samhällsvetenskapen gett upp om vetenskapen som en kollektiv verksamhet.

Missförstå mig inte. Jag betraktar inte terapeutisk kunskap som oviktig, och den kan ha goda konsekvenser. Men allt som generar insikt eller ”gör gott” är inte vetenskap och kan heller inte göra anspråk på att bemötas så. Utmaningen ligger i att kombinera den terapeutiska samhällsvetenskapens nyansrikedom och subjektiva närhet med mönstersökandets kumulativitet.

För att förbli en kollektiv, kommunikativ verksamhet måste forskningen underkasta sig vissa gemensamma normer och regler som genom sin inneboende logik bidrar till framåtskridande. Dessutom måste forskarna enas om gemensamma mål. De måste söka mönster för att öka vår kunskap om människans villkor.