Säkrare att vara fackidiot

Nyligen släppte jag en bok, Managementbyråkrati: organisationspolitisk makt i svensk, offentlig förvaltning, som behandlar problematiken kring varför vi i offentlig förvaltning underkastar oss så mycket tungrodda kontroll- och styrningssystem som påstås öka effektiviteten enligt förebild från näringslivet.

Jag är i den förmånliga sitsen att jag kan ägna mig åt mycket ny forskning. Jag leder ett stort projekt som Vetenskapsrådet sponsrar. I projektet ägnar jag och fyra andra forskare (varav två doktorander) oss åt frågan hur de allt större kraven på samverkan mellan offentliga organisationer går att förena med de likaledes omfattande kraven på att offentliga organisationer ska styras på ett tydligare sätt. Går dessa krav på ökad samverkan och ökad ”management” överhuvudtaget att förena? Tveksamt, är väl vår utgångspunkt.

Vi studerar samverkan inom regional utveckling, stadsutveckling och integrationspolitik. Doktoranderna skriver avhandlingar om samverkan inom Malmö stads områdesprogram samt samverkan mellan bland annat skola, socialtjänst och polis gällande ungdomar i riskzonen. En hypotes jag har är att hur framgångsrik samverkan blir har mycket att göra med de incitament för samverkan som finns för tjänstemän. Man kan exempelvis tänka sig att regional utveckling är ett betydligt ”roligare” område att samverka kring än ungdomar i riskzonen.

Detta är något jag har funderat över mycket på senare tid – hur ett visst politikområdes allmänna ”rykte” i samhället får en stor betydelse för hur det hanteras. Skola och äldreomsorg ifrågasätts alltid; regional utveckling och innovationspolitik ifrågasätts aldrig. Jag menar att sådana rykten har konsekvenser.

En annan intressant dimension av samverkan är hur man överbrygger den långtgående specialiseringen i det moderna samhället. Expertis, politiker, intressenter och allmänhet måste kunna tala med och förstå varandra. Samtidigt finns det starka intressen som vill förstärka specialiseringen, eftersom specialisering inom ett visst område ofta erbjuder ett skydd mot alltför ingripande styrning. Hur trevligt det än låter med ”samverkan”, så är det ofta dyrt och dåligt betalt för den enskilda individen/organisationen. Det är säkrare att vara fackidiot.