Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Sagor, fikonspråk eller det bästa av två världar

Krönika av Ingrid Carlberg om vetenskap och journalistik

Krönika av Ingrid Carlberg om vetenskap och journalistik2014-02-05

Jag kommer aldrig att glömma dagen då jag släppte bomben. Det var en förmiddag i slutet av september 1982 och jag satt vid det ovala bordet i seminarierummet på Skytteanum i Uppsala, det vill säga statsvetenskapliga institutionens vackra medeltidsannex, där hjärnor har slipats flera hundra år.

– Jag har fått ett vikariat på Vestmanlands Läns Tidning. Jag ska sluta, sa jag, en av många tjugoåriga studenter på B-kursen i statskunskap.

Det blev tyst. Föreläsaren såg på mig som om jag hade blivit galen. En oväntat stor andel av kurskompisarna likaså. Lämna vetenskapen för en skitig tillvaro i det sagoskrivande journalistpacket?

Medieföraktet var monumentalt. På den tiden var det garanterat karriärdödande för en akademiker att presentera sin forskning i journalistisk form. Ja, många ville inte ens bli intervjuade, märkte jag efter några år på andra sidan. Ve och fasa, ett samtal för publicering utan fotnoter?

I dag finns åtminstone några medieglada forskare som mer än gärna, ibland alltför gärna, solar sig i TV-ljusen. Men eftersom en oroväckande stor andel av den svenska samhällsforskningen fortfarande är helt okänd för den breda allmänheten gissar jag att grundproblemet kvarstår. I synnerhet som det inte går att bli av med känslan att de forskare som skaffat sig kändisstatus i medierna inte är det vassaste svensk vetenskap kan uppbringa.

Så: Vart tar all den nya kunskapen vägen? Var finns de viktiga vetenskapliga berättelserna?

Jag återvände till Skytteanum så småningom, avslutade min filosofie kandidatexamen, fortsatte av bara farten som forskningsassistent och kom in på forskarutbildningen. Allt gick som på räls. Ändå gjorde jag det igen. Ett erbjudande om fast jobb på Dagens Nyheter framkallade mitt livs andra avhopp. Jag minns att professorn lät syrlig på rösten när jag ringde. Låt oss säga att vi inte hade samma syn på vad som var ”an offer you can’t refuse”.

Själv hade jag vägt ensamheten, dammet och det torftiga språket mot pennan och de publicistiska möjligheterna. I övrigt såg jag ingen större skillnad, vare sig i faktaunderlag eller ambitionsnivå. Tvärtom. Under åren som följde skulle jag många gånger fnysa åt universitetens fotnotshysteri utan innehåll. Jag såg slitet och metodiken i den undersökande journalistiken, källkritiken och faktakontrollen. Att tidningar inte publicerade syfte, metod och källförteckning betydde inte att underlaget saknades. Det hände att redaktioner höll veritabla forskningsseminarier före publicering. Var inte akademin ljusår efter med sina esoteriska studier på vattentrampande fikonspråk?

Fanns den nya kunskapen om samhället någonstans så var det i journalistiken.

Den nådde i vart fall ut med sina granskningar.

Tiderna förändras. I dag skriver allt fler journalister böcker, inte bara långa tidningsreportage. De tränger snart ut disputerade akademiker från fackboksgenren. Förlagen är glada, eftersom journalister oftast har närmare till den levande och säljande berättelsen. Det är snabbare leverans och mindre tjafs om fotnoter. En del kan häva ur sig en bok med framgrävt ”avslöjande” på bara någon månad – lika fängslande som effektivt berättad.

Där någonstans börjar isen kännas tunn. För det finns som bekant inga gratisluncher. Exemplen börjar bli många på hur kaxiga böcker om en påstått spännande verklighet faller ihop som korthus när inte det tråkiga källkritiska underarbetet är gjort. Det förblir ett högriskprojekt att skriva avslöjande om ”verkligheten” utan att förstå skillnaden i tyngd mellan primär- och sekundärkällor.

Man behöver inte offra den levande berättelsen för det.

Två världar. Två lika viktiga färdigheter, men med onödigt mycket misstro emellan. Det är en given ”win-win-situation”. Varför inte växla föraktet mot ömsesidig respekt? Journalister kan hålla fortbildningar för akademiker i den svåra konsten att berätta om forskningsresultat så att människor vill läsa vidare. Akademiker kan svara med heldagsseminarier för journalister om hur man vetenskapligt säkrar faktaunderlaget i berättelser om verkligheten.

Fick jag bestämma skulle tillställningarna hållas runt det ovala bordet på Skytteanum i Uppsala. Om det står kvar. Om det någonsin har stått där.

Inte ens det egna minnet är ju alla gånger en tillförlitlig källa.

Mer om skribenten

  • porträttbild Ingrid Carlberg

    författare och journalist

    Ingrid Carlberg är författare och journalist och medicine hedersdoktor vid Uppsala universitet. Foto: Sara Moritz.

Relaterat innehåll

Nyhet 10 januari 2024

Carina Järvenhag

Akademin måste arbeta med forskning på ett både praktiskt och teoretiskt plan. Det menar Helena Hansson som forskar och undervisar om deltagande design vid Göteborgs universitet. D...

Krönika 18 december 2023

När forskare möter journalister handlar mycket om att förstå den andres arbetsvillkor. Bengt Johansson skriver om skillnaderna mellan forskningen och journalistiken.

Krönika 24 oktober 2023

Undvik förrädiska förkortningar, skapa en emotionell budget och se till att mötas i ögonhöjd. Anna Sarkadi skriver om brukarmedverkan och vad som krävs när kollegorna i projektet i...