Sådant jag inte förstår

Till exempel: det påstås ofta att vi lever i en globaliserad värld och att det är en fördel att kunna kommunicera med människor över språkgränser. Företag, säger man, förlorar årligen miljardbelopp på grund av bristande språkkompetenser.

Samtidigt har man lyckats se till att ingen längre vill läsa språk på gymnasiet. Orsaken är åtminstone inte enbart att dagens ungdomar är lata, utan att språk inte ger några meritpoäng för dem som senare vill söka in på universiteten. Och på universiteten läggs följaktligen språkkurserna ned – det är ju ändå ingen som vill gå dem.

Jag förstår inte hur detta hänger ihop.

Lika mycket talas det ofta om den ”flexibla” arbetsmarknaden. Människor ska helst vara beredda på att byta yrke ett par gånger under sitt liv. Samtidigt ställs större och större krav på att alla utbildningar ska ge vad som kallas anställningsbarhet. Det man vanligen menar med ”anställningsbarhet”, som jag har förstått det, är att utbildningen helst bör leda till ett klart definierat yrke. För högskolor och universitet har detta medfört viss berättigad ångest.

Håller vi på att förvandlas till en slags yrkesfabrik där allt som inte leder till tydliga jobb på sikt försvinner? Vad händer i så fall med kurser i avancerad matematik eller i latin? Och vad händer i sin tur med dessa forskningsområden?

Kommer de förvandlas till ”reservat för utrotningshotade akademiker som inte haft vett att bli ingenjörer” och föra en tynande tillvaro totalt avskurna från samhället? Men framför allt: hur rimmar egentligen detta med den flexibla arbetsmarknaden? Om vi vill att folk ska kunna byta jobb kan vi väl inte utbilda dem till bara ett enda yrke?

Jag förstår inte hur detta hänger ihop.

Debatterna kring utbildningsfrågor cirkulerar dessutom kring en påhittad dikotomi. Man kan för enkelhetens skull kalla den för flum vs icke-flum och den betyder lite olika saker beroende på om man diskuterar grundskola eller högre utbildning. I den högre utbildningens värld betyder flum ungefär allt som inte ger omedelbar anställningsbarhet (läs humaniora eller valfritt ämne som du anser ofördelaktigt behandlat). Det finns ingen motsättning mellan att vara allmänbildad, språkkunnig och ha ett omvärldsintresse och vara till exempel ekonom eller läkare. Ingen alls.

Men debatten som har förts de senaste åren kan ju lura en att tro det, eftersom alla ämnen där man blir allmänbildad, språkkunnig och skaffar sig lite vidare perspektiv på världen tycks ses som ett bekymmer. Om det vore så att vi verkligen inte behövde fler allmänbildade och kunniga människor kunde jag förstå motståndet, men det är väl egentligen tvärtom. Det är ju vanligtvis så att man sällan sitter och förfasar sig över hur häpnadsväckande pålästa och skärpta människor är när de engagerar sig i det offentliga samtalet.

Så jag förstår inte hur det här hänger ihop heller. Människor ska kunna språk, men ingen behöver lära ut dem. Människor ska kunna byta jobb, men ingen får förbereda dem på det. Och människor ska vara allmänbildade och pålästa samhällsmedborgare men allmänbildande och fördjupande ämnen anses flummiga och onyttiga. Det finns mer logik i skeppet Vasa.