Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Inom universitetsvärlden existerar flera parallella tideräkningar. Foto: Lucian Alexe/Unsplash

Krönika

Så många sätt att mäta tiden i akademin

Kalenderår, budgetår, läsår och ansökningsperioder. Johanna Arnesson skriver om akademins parallella tideräkningar.

I början av ett nytt år brukar de dyka upp. Olika sammanfattningar och utvärderingar av året som gått och framåtblickande förutsägelser om året som kommer. I linje med det tänkte jag reflektera lite över just tiden och olika årscykler som ibland känns mer relevanta än kalenderåret när man sysslar med forskning och undervisning.

Inom universitetsvärlden existerar ju flera parallella tideräkningar samtidigt, beroende på vilken del av verksamheten man befinner sig i eller måste förhålla sig till för stunden. Tid är också något som villkorar vårt arbete, antingen som en bristvara eller som något som bara pågår utan tydligt slut.

Universitetens tideräkning är så klart kopplad till kalenderåret. Kanske framför allt när det gäller ekonomin – budget, verksamhetsberättelser och verksamhetsplaner ska produceras i relation till kvartal och årets slut eller början. Samtidigt är skiftet från ett år till ett annat inte lika påtagligt för undervisningsåret, där terminsindelningen styr.

Även efter det egentliga årsskiftet är det fortfarande hösttermin, oavsett vad som står i kalendern. Här sker det stora skiftet snarare i början av september – i alla fall för oss som har årsintag på våra utbildningar – och jag tror inte att jag är ensam om att fortfarande förknippa höstterminens början med någon form av nystart och nya möjligheter.

...jag tror inte att jag är ensam om att fortfarande förknippa höstterminens början med någon form av nystart och nya möjligheter.

Samtidigt är dessa möjligheter ofta beroende av just tid, eftersom antalet undervisningstimmar som finns att fördela sätter ramarna för terminens utformning och vår egen arbetstid. Våra bemanningsplaner blir på så sätt en styrande princip i och med att de konkretiserar och synliggör tid som ändlig resurs – hur många timmar har jag för att göra vad? Jag upplever att diskussionen om vad som är rimliga förväntningar på undervisning i förhållande till arbetstid har intensifierats under senare år, en utveckling som på många sätt är positiv.

Samtidigt finns en risk i konkretiseringen, om timräknandet leder till ökad standardisering och mindre autonomi när det gäller att planera och genomföra undervisning. Just planeringen är förövrigt även den beroende av ytterligare en form av tideräkning: det administrativa året med cykliska deadlines för sådant som kursplanerevideringar, schemaläggning, litteraturlistor och utvärderingar.

Att tiden inte är oändlig gör också att viss tid blir mer åtråvärd än annan. Det tar sig ofta uttryck i den ständiga jakten på forskningstid (särskilt när det känns som att undervisning och administration tar upp väldigt mycket mer tid än vad bemanningsplanen säger att det borde). Även här är tiden en resurs som måste hushållas med. Det innebär att forskningens kollektiva natur riskerar att urholkas till förmån för individuell tidsoptimering där exempelvis deltagande vid seminarier ses som bortslösad tid om det inte rör sig om ämnen eller perspektiv som ligger nära ens egna.

Att tiden inte är oändlig gör också att viss tid blir mer åtråvärd än annan. Det tar sig ofta uttryck i den ständiga jakten på forskningstid...

Forskningen påverkas också av andra årshjul än undervisningen. Det kan till exempel handla om tidsmarkörer i form av olika stora forskningsfinansiärers deadlines, där vissa perioder karaktäriseras av frenetisk verksamhet och andra av en lugnare tillvaro. Stora internationella konferensers cykliska upplägg kan också fungera som organiserande princip för tidsuppfattning och planering inom specifika ämnen, för individuella forskare så väl som för institutioner eller hela forskningsfält.

Det är heller ingen nyhet att publiceringsprocesser hos internationella tidskrifter kan dra ut på tiden. Väntan på beslut och granskningskommentarer kan kännas som en evighet (samtidigt som tiden innan revideringsdeadline när de där kommentarerna väl har kommit ofta bara rusar iväg). Ibland tar det så lång tid att själva objektet för forskningen kanske har hunnit försvinna, eller i alla fall bli irrelevant, något som exempelvis kan hända om man intresserar sig för sociala medier (jag brukar kalla detta ”Lex Myspace” när jag pratar med studenter om forskningens villkor).

På senare tid har jag också lagt märke till att man i svenska medier har börjat referera till studier som publicerats före granskning, på plattformar som till exempel ArXiv. Det är så klart ett sätt att försöka göra forskningen relevant och aktuell. Men kanske är det också ett sätt att få tiden att gå snabbare i en forskarvärld där synlighet, uppmärksamhet och kvantifierbara publikationer blir allt viktigare?

Mer om skribenten

  • Biträdande lektor i medie- och kommunikationsvetenskap

    Hon skriver om hur samhället genomsyras av idéer som hämtats från marknadsföringsvärlden och hur detta påverkar forskare. Johanna Arnesson forskar om kommunikation i skärningspunkten mellan politik och marknadsföring.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 1 november 2016

Natalie von der Lehr

Familjekänsla i forskargruppen och långsiktig planering av ansökningar. Det är några förklaringar till framgångarna för Carl-Fredrik Westin och hans grupp. Sedan 20 år forskar han ...

Nyhet 28 november 2017

Teresia Borgman

Det är ovanligt att forskare sitter i öppna kontorslandskap, men trenden verkar gå i den riktningen när svenska lärosäten bygger nytt. Sänkta lokalkostnader och ökad kreativitet är...

Nyhet 22 januari 2019

Eva Annell

Det finns ett stort behov av mer forskning om vad som ger utveckling i låginkomstländer. Farmakologen Eleni Aklillu och fredsforskaren Stein Tönnesson ägnar sig åt utvecklingsforsk...