Anahita Amirpour
Doktorand vid Karolinska institutet
Både forskare och sjuksköterskor vill göra skillnad för individen eller samhället i stort, skriver Anahita Amirpour. Foto: Depositphotos
Krönika
Sjuksköterskor och forskare har en sak gemensam. Anahita Amirpour skriver om viljan att göra skillnad och risken med att se sitt yrke som ett kall.
Jag arbetade i akutsjukvården, som sjuksköterska. Lunchen åt vi på stående fot eller skippade den helt. Timmarna gick, och trots att skiftbyten ägde rum, jobbade kolleger på förra skiftet över. Tillsammans utförde vi ett dagsverke för att människor skulle få olika behandlingar som tröstade, lindrade och kanske botade. Ibland lyckades vi även få patienterna att skratta i livets jobbigaste stunder.
Efter ett decennium med oförändrade arbetsvillkor inom vården valde jag till sist att lämna det grå betongsjukhuset från 1970-talet. Jag började doktorera istället.
Timmarna gick, och trots att skiftbyten ägde rum, jobbade kolleger på förra skiftet över.
På universitetet bär jag andra kläder och inrättar mig i hierarkin. Det känns rätt bekant: universitetsfolk jobbar övertid och tar få raster. Det är ingen dygnetruntberedskap, men forskningsarbetet tar aldrig slut. Inte ens för dem som jobbar 60-timmarsveckor. Tjugo timmar utan lön dessutom.
Man skulle faktiskt kunna hävda att forskargärningen bygger på en ganska förlegad idé. Jag tänker på idén om att forskaren ständigt måste känna passion, vara driven av lust, eller som Max Weber uttrycker det: märklig intoxikation.
En gemensam nämnare för en del sjuksköterskor och forskare är just att de ser yrket som ett kall. Båda grupperna vill bidra och göra skillnad för individen eller samhället i stort. På så vis skapas en identitet:
”Jag är sjuksköterska, och måste därför offra mig för patienten”
”Jag är forskare, och måste därför offra mig för vetenskapen.”
... universitetsfolk jobbar övertid och tar få raster. Det är ingen dygnetruntberedskap, men forskningsarbetet tar aldrig slut.
När jobbet känns som ett kall kan det ge dig en djupare känsla av meningsfullhet och ett högre syfte. Men det kan också leda till gränslöshet och självuppoffring. Så beskriver sociologerna Mattias Bengtsson och Marita Flisbäck fenomenet i antologin Work Orientations, theoretical perspectives and empirical findings.
Är det så fel att se jobbet som ett kall? Det handlar inte om rätt eller fel. Den viktigaste frågan som man ofta duckar för är denna: Vilket pris är du villig att betala för ditt arbete?
Priset kan bli väldigt högt. En av deltagarna i Bengtsson och Flisbäcks forskning berättar att han åkte till jobbet varje dag för att kontrollera att de andra skötte sitt jobb. Trots att han var sjukskriven. Och han svarade i jobbtelefonen varje gång det ringde, även när han slutat för dagen eller var på semester.
... han svarade i jobbtelefonen varje gång det ringde, även när han slutat för dagen eller var på semester.
Men det går att sätta ner foten, skapa striktare gränser och ändra sitt förhållningssätt kring arbetet. Det är möjligt att förändra vår syn på tillgänglighet, krav, och arbetsuppgifter. För den enda tiden vi har är nu, inte imorgon, eller om fem, tjugo år.
Så här kommer ett start-kit för dig som är villig att prova detta:
Det är också fullt möjligt att lära sig hantera känslan av skuld som kan uppstå när du börjar tacka nej, sätta gränser och slutar gå med på saker du inte vill.
Nyhet 29 januari 2025
Han skriver om forskningspolitik, arbetsmiljö på högskolan och forskningsfinansiering. Karl Wennberg är professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och forskar bla...
Debatt 13 januari 2025
Vi är väl medvetna om de svårigheter som finns för forskning inom museisektorn. Men för att stärka forskningen på museerna krävs ett strategiskt samarbete mellan museiledningar, fo...
Debatt 13 januari 2025
Det behövs en nationell strategi för att stärka språkforskningen i Sverige. Utan en sådan plan är risken att det svenska samhället förlorar språkkompetens och att universiteten går...