Riktiga forskare väljer haiku till kaffet

2019-04-17

Krönika av Susanne Pelger, docent och universitetslektor i naturvetenskapens didaktik vid Lunds universitet, om vad som förenar vetenskapliga texter med exempelvis text i bilderböcker.

Jag sitter och glor på skärmen, utan att komma på ett vettigt ord. Artikeln är plottrig, livlös och hänger inte alls ihop. Den röda tråden är blekgrå och jag vet banne mig inte ens själv vad jag försöker få sagt. Hur är det bara möjligt? Jag som undervisar om skrivande, forskar om skrivande, handleder skrivande och skriver böcker om skrivande. Vad är problemet? Jag suckar och reser mig för att hämta en kopp kaffe.

Medan kaffemaskinen brummar och fräser grunnar jag över skrivandets paradox – hur vansinnigt svårt det kan vara att skriva innan man har tänkt klart (i dubbel bemärkelse), men hur skrivandet också kan hjälpa oss att tänka och förstå. Ord formas när vi tänker, och nya tankar uppstår när orden sätts på pränt. Att skriva är att förhandla med sig själv, och det går knappast att veta hur en sådan förhandling ska sluta. Då är det inte heller konstigt om texten spretar och trilskas. Men det kan vara nog så frustrerande. Jag vill ju att den ska vara perfekt, nu meddetsamma!

Mindre slående är kanske likheten mellan vetenskaplig text och poesi, där den japanska haikudikten är en favorit.

Jag tar min ångande espresso och funderar över skrivandets superkrafter, påminner mig att vissa genrer är särskilt gynnsamma för lärandet. En sådan genre är den akademiska reflektionen. Det har jag sett med egna ögon, både i min undervisning och forskning. Så tänk om jag skulle ta och leva som jag lär!

Med koppen i hand skyndar jag tillbaka till datorn, öppnar ett nytt dokument och knappar ned mina tankar. De handlar om hur jag skriver i olika genrer – hur texterna ser ut, och skrivprocessen. Det finns skillnader, javisst, men mer intressant är egentligen likheterna. Kan jag hitta gemensamma mönster, något som hjälper mig att förstå skrivandet på ett högre plan? Ibland är likheterna uppenbara, som mellan vetenskaplig och populärvetenskaplig argumentation. I båda fallen sätts små detaljer i ett större sammanhang, det specifika generaliseras och det abstrakta konkretiseras (även om den populärvetenskapliga texten kräver att man tar i lite extra).

Mindre slående är kanske likheten mellan vetenskaplig text och poesi, där den japanska haikudikten är en favorit. Precis som den vetenskapliga texten (och den populärvetenskapliga) pendlar mellan specifikt och generellt, höjer haikun upp det konkreta till en mer abstrakt nivå. Kanske kan haikudiktandet rentav vara en övning i abstraktion, en lekfull uppvärmning till artikelskrivande?

Som många forskare med mig, börjar jag gärna en artikel med resultaten.

Ett annat mönster som blir tydligt är var jag helst startar, nämligen i mitten. Som många forskare med mig, börjar jag gärna en artikel med resultaten. Och först när slutsatserna är på plats är det dags att få ordning på inledningen. Är det en barnbok ser upplägget ut på samma sätt. Där startar processen vid kapitel sju eller så, och går varvet runt tills skrivcirkeln är sluten. Det blir helt enkelt lättare att styra storyn åt rätt håll om jag vet vilket håll som är rätt.

Fast lite beror det också på att själva starten är så laddad. Den blanka skärmen är ju den värsta kritikern av alla. Men om jag plankar och smygbörjar en bit in i texten, blir skärmen överlistad – och fylld – innan den ens hinner säga syftningsfel. En variant på tricket är att skriva en fejkbörjan, som jag vet att jag så småningom ska byta ut. Den kan vara hur tafflig som helst, men fungerar utmärkt som katalysator och – tadaa! – så är jag inne i skrivarflytet direkt.

Det gör bilderboken och den vetenskapliga texten ganska lika. Båda bör leva upp till honnörsorden klar, enkel och tydlig.

Ett annat knep som barnböckerna har lärt mig är att tänka i scener. Mina bilderböcker om Hästen & Husse berättar en historia på tolv uppslag – scener – mästerligt illustrerade med Anna Södergårds humoristiska bilder. I varje scen utspelas en händelse, som ska kunna stå på egna ben. Samtidigt ska de olika scenerna kroka i varandra så att handlingen blir lätt för små läsare att följa. Det gör bilderboken och den vetenskapliga texten ganska lika. Båda bör leva upp till honnörsorden klar, enkel och tydlig. Att tänka i scener hjälper mig att se vad som händer var i texten, vad som driver den framåt och i vilken riktning. I den vetenskapliga textens dramaturgi blir stycken till scener och avsnitt till akter. Med ett öppet sinne kan man till och med förvandla metatext till cliffhangers.

Utan att jag märkt det har kaffet kallnat medan skärmen fyllts med reflektioner. Mina tankar börjar klarna och jag skiftar dokument. Snart är jag åter redo för artikeln. Jag ska börja med mellanakten, i scenen där exemplen för en dialog med helheten. Men först har jag saker att göra – hämta ny espresso och författa en haiku.