Professuren i baltiska språk

Och historien om hur det kom sig att den professuren inrättades är också ovanligt intressant: det var nämligen ingen vanlig professur – utan en personlig professur – inrättad just för att kunna kalla en av världens främsta specialister i baltiska språk till Stockholm.

Historien börjar en stormig novembernatt mitt ute på Östersjön under andra världskriget. I en liten skraltig båt sitter ett gäng flyktingar från det ockuperade Lettland. Båten är på väg till Stockholm, men den har börjat ta in ordentligt med vatten och stormen gör det omöjligt att fortsätta färden. Tillslut driver båten i land på Gotland. Med på båten finns en ung kvinna från Valmiera. Hon är en exceptionellt begåvad ung kvinna som redan talar flera språk flytande och dessutom har en omfattande utbildning i jämförande indoeuropeisk språkvetenskap från universitetet i Riga. Innan hon tvingades fly hade hon till och med hunnit påbörja ett doktorandstudium inom ämnet indoeuropeisk jämförande språkvetenskap hos den akademiska världsstjärnan Janis Endzelīns, men eftersom disputationer i detta ämne inte tilläts i det tyskockuperade Lettland kunde hon aldrig lägga fram sin avhandling.

Kvinnan i båten heter Velta Rūķe Draviņa och det är hon som ska komma att bli Sveriges första professor i baltiska språk. Men det vet hon naturligtvis inte när hon dyblöt och utmattad tar sig i land på Gotlands kust denna sena natt år 1944.

Från Gotland slussas Velta Rūķe Draviņa vidare, tillsammans med de andra flyktingarna, till ett läger utanför Lund. De första åren i Lund blir svåra för den unga forskaren, men efter ett tag börjar hon finna sig till rätta i sin nya hemstad. Hon får kontakt med slaviska institutet i Lund och börjar så småningom undervisa lite där, först i slaviska språk, men senare också i baltiska språk. När hon kommer i kontakt med professor Peeter Arumaa på Stockholms högskola, ser hon en ny chans att få lägga fram sin avhandling och år 1959 kan hon äntligen få lov att disputera. Hennes avhandling Diminutive im Lettischen publiceras i serien Acta Universitatis Stockholmiensis, Études de Philologie Slave.

Velta Rūķe Draviņas forskning blev mycket uppmärksammad, både i Sverige och internationellt. Hon utnämndes till hedersdoktor vid Lettlands universitet och valdes in som ledamot av både Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien och den lettiska vetenskapsakademien. Efter Lettlands befrielse var hon en av de första som tilldelades Tre Stjärnors orden (Triju Zvaigžņu ordenis) av lettlands president.

Därtill var det alltså också denna kvinna som fick den stora äran att tillträda en personlig professur i baltiska språk vid Stockholms universitet år 1970. Det var naturligtvis ett mycket välkommet erkännande för henne personligen och samtidigt ett avgörande steg när det gäller högre studier av baltiska språk i Sverige. Sverige blev, som sagt, det första land utanför Baltikum som kunde stoltsera med en professur i baltiska språk.

Velta Rūķe Draviņas personliga professur blev så småningom omvandlad till en ordinarie professur i baltiska språk och ämnet har växt sig starkt i Sverige. När de baltiska länderna återfick sin frihet under det tidiga nittiotalet växte sig intresset för våra baltiska grannars språk ännu större. Många ekonomer, jurister och internationellt orienterade studenter skrev in sig för att komplettera sina utbildningar med studier i baltiska språk. Under min företrädare, Baiba Kangere, växte avdelningen ytterligare och fick dessutom förstärkning genom att den lettiske forskaren Peteris Vanags anställdes; till en början som lektor på 50 %, men senare utökades tjänsten och han befordrades till professor.

När det gäller de baltiska språken intar Sverige en mycket viktig position i Norden. Det är nämligen endast vid Stockholms universitet i hela Norden som man kan studera lettiska och litauiska ända upp till doktorandnivå. Stockholms universitet har fått ett särskilt regeringsuppdrag och åtagit sig att erbjuda undervisning i dessa politiskt och historiskt viktiga språk. Sverige och de baltiska länderna har en lång gemensam historia och många bestående kontakter har upprättats mellan våra länder. I både Litauen och Lettland är språket en viktig kulturbärare och en betydande del av den nationella identiteten. Både lettiska och litauiska är dessutom viktiga nyckelspråk för utforskandet av de indoeuropeiska språkens historia och en stor del av den aktuella forskningen gällande de baltiska språken är av språkhistorisk art.

När jag tillträdde tjänsten i baltiska språk år 2009, efter professor Baiba Kangere, hade avdelningen för baltiska språk ganska nyligen flyttat ihop med två andra språkämnen: finska och tyska. Den kombinationen av språk passar mycket bra ur ett språkkontaktsperspektiv eftersom de baltiska språken historiskt sett har varit i nära kontakt med både östersjöfinska och germanska språk. Men en viktig språkgrupp saknades: de slaviska språken!

Det var ju dessutom där allt hade börjat en gång i tiden: Velta Rūķe Draviņas professur var ursprungligen knuten till slaviska institutionen vid Stockholms universitet. De slaviska och baltiska språken har en gemensam historia som sträcker sig långt tillbaka i tid och det finns ett nära språkligt släktskap mellan de båda språkfamiljerna. Som forskare i baltisk språkhistoria måste man också behärska stora dela av de slaviska språkens historia och vice versa. Därför är vi baltologer mycket glada att – sedan den 1 januari i år – ha återförenats med Stockholms slavister i en storinstitution som bär det något otympliga namnet: Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska. Det är en perfekt miljö för avdelningen för baltiska språk och jag ser fram emot många inspirerande samarbeten med kollegor från de olika språkämnena!