Plötsligt hade jag inget jobb efter mammaledigheten

Jag älskar mitt jobb. Det kommer nog inte som en nyhet för dig som läst mina tidigare krönikor. Efter flera år inom olika branscher och roller hittade jag hem i forskningen som doktorand i Schweiz. Det var ett aktivt val – och det känns fortfarande rätt nästan varje dag.

Läs också i Curie: Hur jag hamnade som doktorand i Schweiz

Det där ”nästan” handlar mest om två saker: de dagar då jag undrar över relevansen av mitt arbete i allmänhet och den ovissa framtiden i en akademisk karriär. Och så finns det mer konkreta exemplet: när beskedet kom att min anställning inte skulle förlängas i samband med min mammaledighet, så som det skulle ha gjort i Sverige, och i många fall även här i Schweiz.

Mitt första doktorandkontrakt var på två år och finansierades främst av det tyska forskningsrådet (DFG), men delvis också av institutet där jag var anställd. En konstruktion som fungerade tills jag skulle ta mammaledigt. Då hamnade jag plötsligt mellan stolarna.

Doktorander som finansieras via Schweiziska nationella forskningsfonden (SNF) kan ansöka om förlängning vid föräldraledighet. Det gäller även andra anställda inom SNF-projekt. Men eftersom min finansiering kom från flera håll, även från ett annat land med ett annat system, hade jag inte den möjligheten.

När beskedet kom att min anställning inte skulle förlängas i samband med min föräldraledighet

Några veckor innan min mammaledighet började hände något jag inte hade räknat med. Vid ett möte försvann i praktiken fem månaders betald forskningstid, vilket också innebar att jag inte hade något jobb att komma tillbaka till efter ledigheten. Det kanske inte låter så mycket, men fem månader är en betydande del av en tvåårig anställning, tid jag hade planerat att använda för att avsluta pågående projekt och skriva.

Det enda alternativ som erbjöds låg långt ifrån de villkor jag haft tidigare, och jag valde att tacka nej. Beslutet var svårt, men oundvikligt. Att stå upp för sig själv i ett system där man är beroende av andras godkännande är en utmaning – särskilt som doktorand.

Det var en märklig sits. För att vara ett land där kvinnor fick rösträtt först på 1970-talet – och så sent som 1990 i den sista kantonen – är det faktiskt relativt bra här idag. Jag har bott här från och till i snart tio år, trodde att jag visste vad jag kunde förvänta mig av systemet och hade hunnit förlika mig med och acceptera villkoren.

Att stå upp för sig själv i ett system där man är beroende av andras godkännande är en utmaning – särskilt som doktorand.

Just därför kändes det så absurt att jag ändå hamnade utanför. En av baksidorna med flexibiliteten i mitt upplägg som doktorand vid två institutioner i Schweiz, som jag annars uppskattar, är alltså att man kan falla mellan regelverken.

Men jag hade tur. Mitt partneruniversitet såg ett värde i mitt arbete och vad jag bidrog med. Där fångades jag upp av en fantastisk person, som rekommenderade mig att söka ett internt stipendium. Det slutade med att jag blev erbjuden ett fullt finansierat stipendium som kompenserar för den tid som försvann (och lite till).

Kort därefter fick min handledare dessutom medel till ett nytt forskningsprojekt, ett projektförslag vi började arbeta fram redan 2022 och där jag nu kommer att arbeta vidare som doktorand. Det gav mig en väg framåt – en toppenväg till och med. Men det kunde lika gärna ha gått åt andra hållet.

Och jag vet att jag inte är ensam.

Det gav mig en väg framåt – en toppenväg till och med. Men det kunde lika gärna ha gått åt andra hållet.

Många forskare blir föräldrar i början av sin akademiska bana, under doktorand- eller postdoktorstiden, när anställningarna ofta är osäkra. I Schweiz visar siffror från SNF att kvinnor inte bara gör uppehåll i karriären för föräldraskap oftare än män, deras avbrott blir också betydligt längre. Inte helt oväntat i ett land där pappor har två veckors betald föräldraledighet.

Men även i Sverige ser vi hur föräldraskap påverkar forskarkarriären, särskilt kvinnors. Efter att det första barnet har fötts tenderar pappors publiceringstakt att öka, medan mammors förblir oförändrad, och gapet i publiceringstakt växer med tiden.

Läs också i Curie: Att få barn ökar publiceringstakten − fast bara för män

Sverige lyfts ofta fram som ett föredöme. Men som Kjell Vowles skrev i en tidigare Curie-krönika är doktorandtiden inte nödvändigtvis en bra tid att skaffa barn – men kanske den ”minst dåliga”. Formella rättigheter räcker inte alltid för att skapa verklig trygghet och jämställdhet – varken i Sverige eller i Schweiz.

Läs också i Curie: Därför väljer många bort akademin för familjen

Det handlar inte om att gnälla, utan om att lyfta fram hur sårbara vi blir när systemen inte håller – och hur mycket det betyder när människor inom dem faktiskt ser oss och hjälper.

Kritik kan också vara ett sätt att förbättra, att inte tyst ge upp och gå vidare.

Jag vill fortsätta forska. Jag vill vara med och förändra till det bättre om jag kan – inte bara genom det jag studerar, utan också genom hur jag är forskare. Om vi vill att akademin ska vara en plats där människor vill stanna kvar, där olika liv, prioriteringar och erfarenheter får rum – då måste vi våga lyfta både det som fungerar och, kanske viktigast av allt, det som inte gör det.

Läs mer:

New CV data shows parenthood’s unequal impact: women face greater research interruptions (Swiss National Science Foundation) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.